Kanshoji - La Coquille, Dordogne

Visst ser det fridfullt ut - munkar och nunnor i gåsmarsch ute i det gröna. Detta är Kleine Promenade, som det kallas, oavsett i vilket land man än befinner sig (så vitt jag har förstått det). Följet har just rest sig från morgonsittningen och promenerar nu en stund; snart är de på väg till frukosten som består av genmai - närande soppa på ris och grönsaker, tillbehören är soja och gomasio, något som är jättegott; sesamfrön som bryns lätt i stekpanna utan fett, därefter mortlas de och lite salt tillsätts.

Hit kom jag via Domont (norr om Paris), där jag först träffade min väninna Marie-Do. Hon skulle just ge sig av på en liten resa, och det var uppgjort att jag skulle sköta hus, hund och katt några dagar. Det ingick även bil. Och svart zenkimono kunde jag låna.

Det var mysigt att ge sig ut på promenad med Funky, fårhunden (som tyvärr inte finns mer), man känner sig nästan som en inhemsk när man går med hund. De vanligaste hundglosorna hade jag lärt mig (tjej/kille m m), så det gick att ha åtminstone ett litet samtal med hundägare som man stötte på. Det var på sensommaren, och vi gick ofta förbi ett enormt björnbärssnår, där det fanns mycket bär att plocka. När Funky, som visserligen satt och väntade pliktskyldigt, började gny, slet jag mig loss och slöt upp vid hans sida.

Katten, som hette Mina, var jättegullig första natten, och la sig över min hals - precis som om hon vore en halsduk - när jag skulle sova. Jättemysigt... men på morgonen kände jag att det var något mycket smått som hoppade runt på kudden... När jag träffade Marie-Do igen, efter att vi hade varit borta på varsitt håll, berättade hon att Mina sov ute vissa nätter, i något buskage eller liknande.










Ut på promenad... undrar om det finns några trevliga tikar ute idag...

Gy

Fåret i väggen håller på att hoppa ut.

Mellanlandning i Köpenhamn på midsommarafton. Vi var utrustade för detta - sill, potäter och jordgubbar.

Detta är en tämligen okänd by vid foten av Jurabergen, en bit söder om Besancon. Här hyrde vi ett fallfärdigt ruckel en sommar. Det fanns balsamerade spindlar i "Johans rum". De såg onekligen mycket intressanta ut. Johans kyffe förblev tomt, eftersom han aldrig dök upp, av okänd anledning.

Fyra stålspringare - två medförda och två hyrda, med hjälp av vår stapplande men funktionella franska. Ja, detta var en cykelsemester. Varje dag hoppade vi upp på stålhästarna och gav oss iväg i det emellanåt mycket kuperade landskapet. Det var VARMT och vi ville bada, så några gånger cyklade vi två mil till det närmaste badstället, som fanns i Gray. Det var en läskig gråbrun flod som vi svalkade oss i, och vi brydde oss inte om att man inte kunde ana ens en centimeter under vattenytan. Men lite läskigt var det, när vi såg en fisk med en gigantisk cancersvulst på halsen. Det låg ett pappersbruk alldeles intill...

För övrigt kollade vi efter floder på vår karta, och blev besvikna när vi kom fram till "floden". Uttorkad. Men det fanns ungefär fem centimeter vatten, så vi la oss raklånga och "svalkade oss".

Härligt smaskig marsipangrisbakelse. Just här är det förhållandevis mycket vatten i floden - skönt!

Dukat till en härlig supé i vår fina trädgård. Mellan oss och grannarna fanns det ett hönsnät ovanpå en några decimeter hög mur. En gång föll en vettskrämd mus igenom nätet, och ner för muren. Adrenalinet pumpade igång i den arma varelsen, så att den s a s hoppade tillbaka genom glipan som den hade skjutits ut igenom. Det såg intressant och absurt ut.

Kyrkan i Gy...



... och skogskapellet.

Naturligtvis fanns det också ett gulligt slott, med en slottsfru i prickig dress. Hon visade oss runt, och jag minns allra starkast en ljuvlig lindblomsgrön sal...

Man såg det mest hela tiden i de närmaste omgivningarna - dessa jättesnygga takpannemönster. Här på rådhuset i Gray...

... och här i Besancon.

Ja, till Bessan åkte vi när vi ville ha lite liv i luckan. Gy var nog det sömnigaste vi har satt vår fot i, men det störde oss egentligen föga, eftersom vi satt på cykelsadlarna mest hela dagen.

Patrick Malle

Tillbaka till la Gendro, zentemplet.

Om man inte är van vid att meditera i en sådan omfattning som man gör där, kan man få ont i benen. Jag nämnde för min godo (så kallas en dojoledare) från Göteborg, som var där samtidigt som jag under min första vistelse där, att jag hade fått lite ont i benen. Han sa direkt: Gå och prata med Patrick Malle! Jag sökte upp honom, och bestämde en tid när vi skulle ses i dojon. Patrick är zenmunk och läkare och har forskat om hur zen påverkar hjärnan och olika organ i kroppen. En kväll hade han en föreläsning om EEG m m och visade också en video. Man fick bl a se en diafragma hos en operasångare, och jämförelser gjordes med en zenutövares - de uppförde sig på liknande sätt.

Vi sågs alltså i dojon. En annan tjej med "sittproblem" kom också dit. Patrick var den trevligaste personen på hela zentemplet. Han är jätterolig och utstrålar en härlig, robust värme. Visserligen kunde han inget annat språk än franska, och själv kan jag inte så mycket, men vi talade med miner och gester, och det gick jättebra. Mig visade han hur jag skulle arrangera filtar som stöd på ett speciellt sätt för mina ben. Han berättade också hur jag skulle ändra filtarrangemangen dag för dag.

Den andra tjejen hade skolios. Patrick tog bestämt min hand och tryckte den mycket hårt mot hennes ryggrad. Ja, jag kände att ryggen var sne. Han tog fram en gardin, vek den och la den under hennes ena knä.

Vi var båda nöjda efter vårt möte med denne förtjusande munk. Jag följde hans råd till punkt och pricka, och det gick hur bra som helst.

Zazen

Deshimaru hade säkerligen en sån här doftpåse, för att lukta gott. Den fäster man på insidan av kimonon eller kesan (ett extra stycke tyg över kimonon), om man är ordinerad till munk eller nunna.





De flesta zenutövare som jag träffade på la Gendro var antingen läkare, sjukgymnaster eller jobbade inom annat i sjukvården. Betydligt fler än i Sverige, i dessa sammanhang, hade rakat huvud (även kvinnor alltså), men en kvinna sa att hennes arbete på ett universitet gjorde att hon avstod från rakningen, för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

Något som jag tyckte var riktigt gulligt, var att titta på alla de toffelpar, som stod utanför dojon när det var zazen. Det var flera hundra, i alla möjliga storlekar.

Ett bestående minne av meditationen i den jättelika dojon, som var öppen mot naturen, var alla fågelläten. Efter ett tag hade man stött på samma slingor flera gånger, ibland var det långa, och ibland var det kortvarianter av samma slinga, jag visste inte att det förekom! En av slingorna lät som om den avslutades med något på engelska, nämligen "career", oerhört intressant...

Samu

Ja, samu är alltså arbetet man utför i ett zentempel, och även på sesshin i andra sammanhang. Det är ungefär som en auktion, när man får dagens arbete. En munk/nunna ropar ut vad som behöver göras, man vinkar lite när det kommer upp ett jobb som man vill ha, och då får man det oftast. Jag jobbade mest i slottets enorma grönsaksland, omgärdat av en mur. Det var rensning av ogräs, eldning, plantering och skörd av pumpor och deras blommor (vi åt ofta dessa pumpablommor stekta, plus mycket annat från det stora grönsakslandet, nyskördat, gott!). Jag älskade att arbeta i detta grönsaksland. Under en längre stund varje arbetspass fick man antingen stå böjd eller krypa på knäna. Jag hittade oranga, förträffliga gummiknäskydd i redskapsskjulet, och sen kunde jag krypa omkring hur länge som helst, utan att slita på mina knän.


Hon i mitten var vår trevliga arbetsledare i grönsaksakslandet. Här är det tepaus. Hett te med de örter man ville ha - många att välja bland. Gott i hettan faktiskt, som gjorde att man nästan smälte bort.

Ifall jag skulle åka till la Gendro en tredje gång, så vet jag vilket jobb jag skulle vilja ha. Jo, det att gå runt på ägorna och plocka smakfulla blombuketter att sätta i vaser; på altaret, i matsalen, på kontoret, ja på många ställen... bara för att det är vackert! Och de blombuketter som stod i vaser gick inte av för hackor... så underbart fint sammanställda, som en dröm...

La Gendro

Här är det fina slottet som ligger på la Gendronnières ägor, zentemplet som är hjärtat för soto-zen i Europa. Taisen Deshimaru (1914-1982) förde zen till Europa från Japan. Hans mästare var Kodo Sawaki (1880-1965). En annan gren, en blandning av soto- och rinzai, fördes till USA av Philip Kapleau (1912-2004), också under mitten av 1900-talet.

La Gendro ligger i en stor slottspark med enorma cederträd, där kottarna sitter "uppåt" på grenarna i stora populationer, ja de ser ut som små folksamlingar. Det finns naturligtvis en enorm dojo, med plats för flera hundra personer. På senare år har det även tillkommit en mindre vinterdojo. Men det är på somrarna zenutövarna kommer i massor. En liten sjö med roddbåt, som man kan låna, ligger ganska nära skogspuben. Ja, man kan fortsätta att promenera vidare i skogen tills man stöter på landsvägen.

Det hela har stora likheter med en kibbutz, det finns en stor matsal, en liten affär, sjukstuga, systuga och bostadshus nära slottet och de övriga byggnaderna. Man arbetar ju också här, en hel del med odling och skörd.

Munkar, nunnor, boddhisattvor och andra på Kleine Promenade, som det kallas i vilket land man än befinner sig. Det är en liten promenad i naturen, omedelbart efter den tidiga morgonens meditation. Här har de nyss varit och bugat för Deshimaru, som ligger begraven alldeles intill slottet. Magarna kurrar, och de är på väg till matsalen för att äta genmai, grönsakssoppa med ris och tillbehören soja och gomasio, lätt stekta och mortlade sesamfrön blandat med lite salt. Denna frukostmat fick jag "träna" på lite, men ganska snart tyckte jag att det var jättegott. Och man står sig länge på det.

Bertilssons

Mycket lätta om hjärtat gav vi oss av. Ja, vi var helt enkelt sprittande lyckliga, för vi skulle ut… i skogen den friska! Det var så länge sen, det var vid Svarttjärn sist, för mig. Vi började vid Sveriges Radio-huset, som stod där övergivet och förföll. Det andades gammal DDR-byggnad. Skumt, så har det aldrig känts förut. Och byggnaden verkade ha vuxit sig större, efter att den tömdes. Lite hotfull... och en lätt obehagskänsla smög sig på.

Nåväl vidare, förbi jaktslottet och många kappklädda hästar som stod med sänkta huvuden och vilade, i sina små hagar intill stallet. Uppför och nerför och uppför igen. Förbi golfbanan och Kafé Lyckan (där de har hårlösa hängbukssvin m m). Vi dansade fram i de generöst tilltagna solstrålsknippena, ja vi dränktes rentav i dem. Mustig promenad. Och så mycket godis vi plockade i våra påsar (kameror), utan att de blev tyngre eller våmligare! Så LJUST, och så vackra färger det fanns att lapa i sig med ögonen. På sina ställen luktade det också extra härligt skogsaktigt och friskt. Skogen är det bästa av allt!



Det som gör att man gärna tar sig till Bertilssons är att man "måste" gå mycket länge längs Delsjön, hela tiden alldeles intill vattnet.

Min fina soltuva!

Detta är nåt "folk" som envist stretar på i vinden, och håller ihop gruppen. De är nog på väg till Bertilssons fik, uthungrade och mycket törstiga.

Nu är det inte långt kvar. När ena änden på sjön tar slut viker man in på en liten väg (det finns en stor träskylt), och plötsligt - som en hägring - dyker ett jättetrevligt fik upp. En massa folk sitter och fikar på den stora uteplatsen. Det brukar också drälla av hundar i alla storlekar.

















Bertilssons stuga har mer än en gång påmint mig om någonting... i en annan skog dök också något helt oväntat upp. Inte ett kafé, utan en pub.

Nu förflyttar vi oss till Frankrike, närmare bestämt Loiredalen, nära staden Blois. Där finns ett zentempel, där jag har varit vid två tillfällen. Jag var där på sommaren, och då är man där i niodagarsperioder. Först fem uppbyggnadsdagar, med meditation tre gånger per dag. Man har också "samu", manuellt arbete, några timmar per dag. Efter de första fem dagarna följer "sesshin", intensivmeditation. Fyra gånger dagligen, inget arbete.

Under den första perioden kan man kvällstid promenera ut i skogen, i mörkret. Och plötsligt dyker ett slags skjul upp från ingenstans. Där är det fest och glam, en pub alltså. Klockan elva går två munkar med fasta steg och allvarsam min rakt genom massan av pubbesökare, håller två träklossar ovanför huvudet och slår dem mot varandra med korta intervaller. Det är dags att gå hem. Punkt slut. När sesshin börjar hålls puben helt igenbommad, och ljusen ska vara släckta vid tio.

Rosenkugel

Förra veckan hade jag fikabesök av en tidigare arbetskamrat. Jag visade honom min blogg, och han tittade och läste lite. Sen vände han sig emot mig och såg ut som ett X i ansiktet och frågade: "Vad är en rosenkugel?" Jag pekade snabbt på min fönsterbräda, där en röd rosenkugel står/sitter i en krämfärgad blomkruka med lite halm i. Han sa nästan lite besviket: "Men det är ju en vanlig julkula." Jag lyfte upp rosenkugeln och visade att det visst inte var nån julkula; jag tog av gummiskyddet från skaftet med hål i, och förklarade att man ska sätta rosenkugeln på en "besenstiel", och ställa ut i trädgården (bland rosorna, misstänker jag...).

Min rosenkugel är en 12 centimeters (i diameter). Den köpte jag på Hornbach (tyskt bygg- och trädgårdsföretag) förra sommaren. De sålde rosenkuglar till vrakpriser, eftersom man inte är bekant med dessa i Sverige (här har man ju visserligen också kulor i trädgårdar, men de ligger på marken, och finns uppenbarligen bara i mattblått). Förutom den röda köpte jag en grön, till mina föräldrar. Jag anade att de skulle vara ganska tveksamma, och därför köpte jag en liten, 10 centimeters, så att den skulle vara lite diskret. Den röda hade jag för avsikt att skicka till en kompis på Gotland, men jag avstod, eftersom jag var rädd att den skulle gå sönder under transporten. Gick sönder gjorde min första rosenkugel, när jag en gång klumpigt stötte till den. Den var lila och tjusigt krackelerad (15 centimeters).

En gång var jag i Domont, norr om Paris, och tog hand om en väninnas hus, bil, hund och katt några dar. Jag lärde också känna hennes granne, som ursprungligen kom från Bayern. Jag blev stormförtjust i hennes rosenkuglar - hon hade t o m en i guld! När jag skulle resa hem kom hon med någonting invirat i papper - det var den lila rosenkugeln som jag fick i present. (Hon förstod att presenten var mer än välkommen.) Till höger: målning av Marie-Do Lonne-Smith, Domont.

Vad jag förstår så är det starkaste rosenkugelfästet i Bayern, men det kanske finns lite "öar" här och var, ja, inte vet jag exakt var... jag får undersöka det. Det jag vet är i alla fall att de första rosenkuglarna var blå.