Läckö slott

Sagoskimrande...

Å, så härligt att åter få strosa runt i slottsmiljö!


Hästtagel


Tjotan

Stilig (och ursmaskig) slottskringla

Gy

Fåret i väggen håller på att hoppa ut.

Mellanlandning i Köpenhamn på midsommarafton. Vi var utrustade för detta - sill, potäter och jordgubbar.

Detta är en tämligen okänd by vid foten av Jurabergen, en bit söder om Besancon. Här hyrde vi ett fallfärdigt ruckel en sommar. Det fanns balsamerade spindlar i "Johans rum". De såg onekligen mycket intressanta ut. Johans kyffe förblev tomt, eftersom han aldrig dök upp, av okänd anledning.

Fyra stålspringare - två medförda och två hyrda, med hjälp av vår stapplande men funktionella franska. Ja, detta var en cykelsemester. Varje dag hoppade vi upp på stålhästarna och gav oss iväg i det emellanåt mycket kuperade landskapet. Det var VARMT och vi ville bada, så några gånger cyklade vi två mil till det närmaste badstället, som fanns i Gray. Det var en läskig gråbrun flod som vi svalkade oss i, och vi brydde oss inte om att man inte kunde ana ens en centimeter under vattenytan. Men lite läskigt var det, när vi såg en fisk med en gigantisk cancersvulst på halsen. Det låg ett pappersbruk alldeles intill...

För övrigt kollade vi efter floder på vår karta, och blev besvikna när vi kom fram till "floden". Uttorkad. Men det fanns ungefär fem centimeter vatten, så vi la oss raklånga och "svalkade oss".

Härligt smaskig marsipangrisbakelse. Just här är det förhållandevis mycket vatten i floden - skönt!

Dukat till en härlig supé i vår fina trädgård. Mellan oss och grannarna fanns det ett hönsnät ovanpå en några decimeter hög mur. En gång föll en vettskrämd mus igenom nätet, och ner för muren. Adrenalinet pumpade igång i den arma varelsen, så att den s a s hoppade tillbaka genom glipan som den hade skjutits ut igenom. Det såg intressant och absurt ut.

Kyrkan i Gy...



... och skogskapellet.

Naturligtvis fanns det också ett gulligt slott, med en slottsfru i prickig dress. Hon visade oss runt, och jag minns allra starkast en ljuvlig lindblomsgrön sal...

Man såg det mest hela tiden i de närmaste omgivningarna - dessa jättesnygga takpannemönster. Här på rådhuset i Gray...

... och här i Besancon.

Ja, till Bessan åkte vi när vi ville ha lite liv i luckan. Gy var nog det sömnigaste vi har satt vår fot i, men det störde oss egentligen föga, eftersom vi satt på cykelsadlarna mest hela dagen.

Stettin/Stargard

Cyklarna var inslagna i skräddarsydda "pappkläder". Man fick inte ta med sig cyklar på bussen, men vi chansade. Busschauffören var inte den som var den. Stoppa in dem, sa han bara. Och så bar det iväg.

När vi anlände till Stettin, blev vi inkvarterade precis intill slottet. Det var den 23:e, det kan man se i klockfigurens mun.

På den här resan var det cykling som gällde. På hotellet fick cyklarna vara i källaren på nätterna, och på morgnarna förde en man fram våra ädla springare med stor vördnad.

Vi tog oss runt på landsbygden, och svischade igenom ett antal byar, där man bl a kunde se svartklädda babuschkor med tjocka strumpor. Husen var gjorda av alla möjliga material, man hade tagit det som fanns tillgängligt.



En dag tog vi och cyklarna tåget till Stargard. Under resan kunde man roa sig med att titta på hundratals klotrunda mistlar, som satt på träden som stora fotbollar.

Vi cyklade mot centrum och slank in och åt bredvid denna rosa "rådhusbakelse".


Sen var det dags att utforska en intressant muromgärdad kulturpark. Där dröjde vi oss kvar länge och väl.

Vi hade för avsikt att cykla tillbaka till Stettin, och till en början gick det bra. Men sen kom regnet, jag fick feber och vi insåg att vi på nåt sätt måste ta oss till stationen i Stargard. Beväpnade med ett minilexikon knackade vi på en dörr. Vi blev väl mottagna och sa "sjuk stationen bil" med hjälp av lexikonet. Där stannade vi ett tag och blev nog bjudna på något. Jovisst, skjuts ordnades och vi tackade med en flaska sliwovitz, svenska pengar och mitt resesällskaps cykel. Han hade närt en romantisk dröm att en gång i livet få lämna en cykel i Polen. Men det kunde han om nån kosta på sig. Jag tror att han vid det laget hade fem cyklar, varav denna som han hade hittat i en container, och fräschat upp.

Jag var ordentligt sjuk. På hotellet tog jag ett hett bad, magnecyl och sliwovitz, och det hjälpte lite grann.

La Gendro

Här är det fina slottet som ligger på la Gendronnières ägor, zentemplet som är hjärtat för soto-zen i Europa. Taisen Deshimaru (1914-1982) förde zen till Europa från Japan. Hans mästare var Kodo Sawaki (1880-1965). En annan gren, en blandning av soto- och rinzai, fördes till USA av Philip Kapleau (1912-2004), också under mitten av 1900-talet.

La Gendro ligger i en stor slottspark med enorma cederträd, där kottarna sitter "uppåt" på grenarna i stora populationer, ja de ser ut som små folksamlingar. Det finns naturligtvis en enorm dojo, med plats för flera hundra personer. På senare år har det även tillkommit en mindre vinterdojo. Men det är på somrarna zenutövarna kommer i massor. En liten sjö med roddbåt, som man kan låna, ligger ganska nära skogspuben. Ja, man kan fortsätta att promenera vidare i skogen tills man stöter på landsvägen.

Det hela har stora likheter med en kibbutz, det finns en stor matsal, en liten affär, sjukstuga, systuga och bostadshus nära slottet och de övriga byggnaderna. Man arbetar ju också här, en hel del med odling och skörd.

Munkar, nunnor, boddhisattvor och andra på Kleine Promenade, som det kallas i vilket land man än befinner sig. Det är en liten promenad i naturen, omedelbart efter den tidiga morgonens meditation. Här har de nyss varit och bugat för Deshimaru, som ligger begraven alldeles intill slottet. Magarna kurrar, och de är på väg till matsalen för att äta genmai, grönsakssoppa med ris och tillbehören soja och gomasio, lätt stekta och mortlade sesamfrön blandat med lite salt. Denna frukostmat fick jag "träna" på lite, men ganska snart tyckte jag att det var jättegott. Och man står sig länge på det.