Visar inlägg med etikett Apulien. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Apulien. Visa alla inlägg

torsdag 4 september 2008

onsdag 3 september 2008

Mozzarella















Här är de! Den entusiastiska lärarinnan, en japansk kock och Milena.

Lärarinnan var energisk och faktiskt lite kärv, men bara när hon hade undervisning. Hon tog detta med skola mycket seriöst. Jag blev hårt grillad, bl a för att jag var den enda eleven. Henne uppfattade jag som den ansvariga för denna språkskola med det ganska lilla elevunderlaget. Lärartätheten var emellertid tidvis hög: ibland hade jag två lärare - Milena var med några gånger. En gång hade jag tre lärare. Då tillkom en yngre tjej, som efterhand skulle inkorporeras i skolan.

Andra veckan kom en elev till, det kändes faktiskt rätt bra - att åtminstone vara två. Det var en japansk dam, som jag umgicks lite med.

En gång åkte vi till Bari. Vi hade blivit varnade för en sak, innan vi åkte. I de trånga gränderna skulle man vara försiktig. Det förekom att ungdomar åkte skoter jättesnabbt och ryckte halsband, väskor m m från turister. Och faktiskt så pep de förbi oss, men vi var ju förvarnade, så det gick vägen.






På förmiddagen var det skola, och på eftermiddagen togs vi med till platser, som de ville visa. Även den yngre tjejen tog med oss en gång. Till sitt favoritställe - en mozzarellabutik. Här fanns det mozzarella på längden och på tvären.





Höjdpunkten i "hennes butik" var efterrättsvarianten. Och det skulle vara mozzarella di bufalu, och det lät som om hon använde ganska många "f" i bufalu, när hon sa det. Med all säkerhet vattnades det i hennes mun, när hon var på väg att visa oss esset i kortleken - en riktigt stor mozzarella med lite hårt skal... och inuti... en underbar gräddmozzarellafyllning. Härligt!

Bocconcini, de små munsbitarna, blev min favorit. Sedan jag kom hem har jag ofta köpt dem, men jag har bara kunnat hitta dem i två affärer här i Göteborg.

tisdag 2 september 2008

Valle d´Itria





Apulien består till stor del av olivodlingar, röd jord och en massa stenbumlingar, som man gör oräkneliga stenmurar av, bl a för att få bort dem från åkrarna.

Andra nyckelord är få utländska turister, hög arbetslöshet, belgiskregistrerade bilar (många från Apulien har flyttat till just Belgien, p g a arbetslöshet, och på sommaren kommer de och hälsar på), trulli (klicka på bilden nedan), fikon, nästan olidlig hetta, överlastad barockstil i flera städer.

Ännu har jag inte träffat någon mer som har varit i Cisternino, så jag har alltså ett "eget ställe", och det är kul. Namnet tycker jag också är så gulligt. Staden befinner sig på en stor kulle, och här är en av utsikterna, över Valle d´Itria, och mot havet. Det tog en halvtimme med buss till vår mycket trevliga strand i Torre Canne, där vi befann oss lite då och då.

De turister man ser är japaner. Det kommer en del till Cisternino, eftersom en japansk arkitekt har ritat torget, men de allra flesta uppehåller sig i Alberobello, trullistaden. Ja, en trullo hade jag aldrig sett förut, och jag blev mäkta förvånad när jag såg min första.

Förr i tiden härjade pirater i området, och när de dök upp i staden, kunde man använda såna här fiffiga små broar mellan husen, för att undkomma.



Ibland åkte jag tåg hit, till Martina Franca, grannstaden. Här är det mer dekorationer med järnsmide.


I 101:an vid torget bodde jag (vi). Hit kom det ibland barn och knackade på och tiggde pengar.

Lite synd att jag inte har några foton på de mysiga "grändrestaurangerna" - i de smala gränderna ställde restaurangägarna helt enkelt ut bord och stolar, och det var så behagligt i all sin enkelhet.

måndag 1 september 2008

Cisternino/Fasano





Efter två veckor på Ischia/Capri och Amalfikusten, var det dags att åka till klacken. Tåget tog mig genom en ödslig trakt i Basilicata, och jag var i det närmaste ensam på tåget. Jag var på väg till Cisternino, där jag skulle gå på språkkurs i två veckor. I Sverige hade jag talat med min blivande lärarinna, och bestämt när jag skulle bli hämtad på stationen. Mitt tåg skulle ankomma ”eighteen fifteen” (18.15).

Jag åkte längs kusten, förbi Fasano, och sen var det Cisternino. En helt öde station, ingen stad. Ingen kom och hämtade mig. Jag gick runt lite, och såg bara några killar med hundar. Passade på att fråga om det fanns någon buss till stan, eller taxi. Nej, blev svaret. Då gick jag runt på stationen ett tag, kanske var lärarinnan bara lite försenad… Jag ringde henne, men ingen svarade. Efter en timmes väntan fick jag ett spel. Jag började svära högt och aggressivt, tills ett äldre par kom och frågade vad som stod på. Jag förklarade situationen, och vi tre stod och pratade länge och väl. Sen gick de hem.

Efter ca två timmars väntan var jag lite uppgiven. Jag tittade än en gång mot vägen till Cisternino, en oändligt lång uppförsbacke. Hur skulle jag komma dit? Det skulle vara 2-3 mil till staden.

Då kom mannen, som jag hade stått och pratat med, och sa att han kunde köra mig. Gulligt! Jag hoppade in i bilen, samtidigt som jag noterade att det hade dykt upp en vit bil vid stationen. Jaså, det kunde alltså dyka upp en bil på denna ödsliga station, noterade jag bara, lite ointresserat. Äntligen fick jag åka uppför denna långa backe! Den snälle mannen satte av mig utanför lärarinnans hus, där jag ringde på. Ingen svarade. Då tryckte jag på alla grannars knappar, och en tjej släppte in mig. Där fick jag dricka te och prata av mig min ankomstnoja.

När det hade börjat mörkna fick jag äntligen kontakt. Det var min lärarinnas vita bil som hade svängt in på stationen, just i det ögonblick som jag klev in i en annan bil, och hon hade uppfattat mig som vem som helst som blev hämtad, även om hon hade sett att signalementet stämde ganska bra. Det hela hade handlat om ett missförstånd. Hon hade uppfattat att jag hade sagt… ”eight fifteen” (20.15).

Jag blev inkvarterad på Cisterninos torg i en mysig lägenhet, med en meter tjocka väggar. Det visade sig väldigt bra med så tjocka väggar, hettan var olidlig, men så snart man klev in i min lya, var det skönt och svalt, faktiskt.

Nästa dag började kursen, jag var den enda eleven.

På kvällen var det dags för ankomst nummer två. Min syster skulle komma och bo hos mig den första veckan. Hon skulle dyka upp i Fasano och ta en buss. Tydligen fanns det ingen buss, så hon tog en taxi. Utan adress, med bara ett telefonnummer, visade det sig trögt att sammanstråla. Visserligen hade hon lärarinnans killes (Nicola tror jag att han hette) mobilnummer. Men nu är det så att det är ont om basstationer i Cisternino (det fanns en enda plats där det gick bra att prata, och det var lustigt när jag äntligen förstod vad denna ständiga folkanhopning på ett visst ställe berodde på).

Hon åkte tydligen runt med taxin, och jag och Nicola åkte också runt. De fick kontakt korta stunder. Mycket korta stunder. Faktiskt bara knappt en sekund i taget. Efter otaliga såna här korta ”samtal”, blev det plötsligt något vilt över Nicola. Han kastade sig med kraft framåt, som om han helt uthungrad skulle sätta tänderna i en saftig köttbit, och skrek: Bar Roma!! Detta hade min syster, som inte är född i farstun, kommit på. Detta barnamn kunde man ju säga på mindre än en sekund, om man drog ihop det extremt tajt. Vi for så det skrek om däcken, till Bar Roma. Och där stod hon!