Jag hamnade alltså inte på någon prisplats, men det var inte heller väntat. När jag skickade in mitt bidrag till denna tävling, låg jag ju fortfarande i min linda som reportageskribent. Men jag har fått kritik från sju personer, varav två erfarna journalister. Detta har fått mig att öppna ögonen för ganska många saker som man bör undvika / lägga till. Nu har jag även förstått att det inte blir ett tillräckligt spännande reportage om man har för mycket av "från ax till limpa" över det. Jag vet att jag har utvecklats snabbt genom att ta del av så pass många konstruktivt kritiska blickar. Om man klickar här, så är jag på plats nr 8, ja du måste tyvärr rulla ner själv.
Här kommer ett klipp ur min text Längtan till Capri, ej redigerad sedan den skickades in. Inflygning till Neapel...
Usch, dit ner vill jag inte! Ett smutsigt brungrått töcken låg som en ostkupa över staden… men man kunde ju inte gärna omdirigera planet… Vi landade, och tog en taxi till färjeläget. Det var en ganska stor båt som förde oss på en härligt het tur ut bland öarna. Vi hamnade i Ischia Porto, som ligger på öns norra del, och tog buss söderut, till Testaccio, en skakig tur på smala vägar. Inne i orterna var bussen alldeles för stor, ibland var det precis att den lyckades pressa sig igenom de trånga gatorna. I Testaccio orienterade vi oss - medan vi satte oss på Bar Gina och fick in höga glas med glasskulor simmande i kallt kaffe, och en gräddklick ovanpå - och efter lite letande och frågande, hittade vi vår smala, ganska långa väg till Villa Nunzia. Det första som tog emot oss var ett knallrosa bougainvilleaträd som gjorde oss helt mållösa, ja vi fick nästan ont i ögonen av denna färgprakt som plötsligt gled upp i vårt blickfång.
Men det var bara början. Vi steg ut på den enorma terrassen. Åh, vilken makalös utsikt! Och så högt vi var! Även om fotot vi hade sett varit oerhört tilltalande, så var verkligheten ett strå vassare.
Villa Nunzia består av flera lägenheter, de flesta med egen terrass. Alla lägenheter hade namn på trädet som växte precis utanför; Limone, Fico, Ulivo… Vi fick bo i Ciliegio (körsbärsträdet). Jag frågade var trädet var, och vår värd pekade på terrassgolvet. Bara stumpen av en stam, det hade alltså inte tyckt så bra om platsen… men det gjorde vi.
Duns… hördes det ibland från vår granne - Limone - ja, det var mogna citroner som tappade fästet (vi gjorde faktiskt det - smög in hos grannen när ingen såg, och tog en jättecitron, som blev vår prydnad på vårt terrassbord).
Härliga morgnar - först en simtur i den stora poolen, friskt vatten rann ständigt ur en jättelik amfora, det porlande ljudet var en fröjd för örat. Frukostutsikt… och sen gick vi nerför den branta hålvägen till den svarta Marontistranden. Det var helt omöjligt att gå barfota, så het var den mörka lavasanden. Här på Ischia finns det en vulkan, Monte Epomeo, som ligger mitt på ön. Tyskar - som älskar detta med kur - är de ivrigaste besökarna, det finns varma källor, termalbad, man kan också bli målad med hälsosam lera, med pensel! Det var en ny och rolig upplevelse, och lite kittlande ibland, men också skönt kylande… allt målades utom trosor och hår, roliga foton…
En dag tog vi en båttur runt hela ön, från huvudorten, Ischia Ponte. Innan vi gav oss iväg ”anticlockwise”, hann vi se en mäktig klippa som reser sig drygt 100 meter över havet, och uppe på dess krön ser man en borgliknande byggnad och en kyrkokupol. Det är Castello Aragonese, och där uppe kan man faktiskt bo numera - i det som varit ett kloster för clarissernunnor. Vyn från havet var ju förstås ännu bättre, och det var en fin avslutning på vår båtresa. Men nu går jag händelserna i förväg… först passerade vi en intresseväckande ”jättesvamp” av kalksten, som bara ”stod” där i vattnet och såg rolig ut. Vårt första strandhugg gjorde vi på västsidan. I Forio, en tjusig konstnärsby, där det bara bodde tyskar.
Vi fortsatte vår tur med utsikt över fantasieggande klippformationer - liknade det bläckfiskarmar, tår, inälvor… eller en liten elefant?
Nästa strandhugg var San´t Angelo - ”tårtbyn”, som var vår utsikt från våra terrasser. Första och enda gången vi satte vår fot där, fastän det var så nära. Från Marontistranden kunde man visserligen ta en svindyr sjötaxi, till fots kunde man inte nå fram, hur gärna vi än ville. Det visade sig vara ett jetsetställe, passande för tjocka plånböcker.
Kul att åka förbi vårt Villa Nunzia, och så fint det var med all ginst som färgade bergssluttningarna så vackert gula. Som avslutning, alltså Castello Aragonese, från sin mest intressanta sida.
...Här finns bilder till ovanstående text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar