fredag 31 oktober 2008

Kvillebäcken


De här änderna är riktiga snabbsimmare - de glider fram i hög fart, eller surfar de på en ström...

Med en tjusig vändning stannar de till. Har du kanske något gott att bjuda på? "säger" de och ser lite inställsamma ut, men bara för ett kort ögonblick. De kollar snabbt av om det "kan bli nåt" - de slösar inte med sin tid i onödan.

Nänä då.

På Ada´s är maten god och billig, och de serverar öl i stora kannor, om man vill ha det. Personalen är trevlig och naturlig och uteplatsen är i ett skyddat, mysigt läge, med utsikt över ån. Här låg tidigare Greenpeace´ kontor.


AF ligger vid ån. De har två såna här fina, små terrasser att fika på, men tyvärr har jag aldrig sett någon använda dem. Kanske tycker de att åns brungrå vatten ser lite äckligt ut. Jag tycker att stjärnmönstret är fint, och jag skulle gärna sitta och fika här.


Dagens första rekningsrunda gav inte så mycket - tillbaka till gänget vid den stora bron.

torsdag 30 oktober 2008

onsdag 29 oktober 2008

Rosen

Denna ros är till de ungdomar som omkom i brandkatastrofen, till deras anhöriga och till dem som skadades och överlevde.

Jag var bortrest när detta skedde, men jag möttes av förödelsen när jag kom hem. Jag bor ett stenkast från platsen.



Yoga


Här är han! Yogaexperten på Chapmans torg. Josef leder kurser på sitt Asana Yoga Center. Jag har tränat hos honom i tio år. Min kompis Lena tog med mig när Josef hade kurslokal i Landala - vi har tränat ihop sen dess.

Vi tränar Hatha yoga, som innebär att man ställer/sätter/lägger sig i olika positioner som ofta har roliga namn; hunden, kamelen, katten... Sen behåller man denna ställning en stund innan man byter. Det är som stretching på djupet av varenda del av kroppen. Ibland känner man sig härligt mör efter ett pass. I måndags "stretchade" vi midjan, och det var midjemusklerna inte vana vid - det kändes ordentligt. Som avslutning har vi alltid Shavasana en stund. Då lägger man sig på rygg på yogamattan, med handflatorna vända mot taket... och bara slappnar av - behagligt!

En termin gick jag på Ashtanga yoga, då gör man hathapositioner i följd. Jag tror att vi började med tjugo och sen byggde vi ut till en serie på sextio, eller mer. Det är bra att ha god kondition innan man börjar denna kurs, det är rätt ansträngande och man blir ganska svettig. Någon gång framöver ska jag gå en kurs till, det var väldigt kul.

När jag började på höstens kurs hade jag en stel bloggnacke. Jag hade tänkt fråga Josef efter passet, vad jag skulle göra för att motverka den. Men när passet var slut var nacken i ordning igen. Så jag behövde inte fråga, men jag berättade för honom att jag hade tänkt fråga, men att det hade löst sig, redan efter ett yogapass. Ja, detta är bra för dem som arbetar på kontor och andra som rör sig ensidigt på sitt jobb.

Efter varje yogapass går vi hem - dansande!

tisdag 28 oktober 2008

Resereportage

Nu har Vagabond korat sin vinnare i sin senaste resereportagetävling. Vinnare blev Martin Brusewitz, 24 år, Örebro, med sitt reportage om Agnes Water, ett litet sömnigt samhälle på Australiens östkust. Krusningar på ytan kallar han sin text. Han vann 30 000 att resa för. Om ni vill läsa hans bidrag - klicka då här.

Jag hamnade alltså inte på någon prisplats, men det var inte heller väntat. När jag skickade in mitt bidrag till denna tävling, låg jag ju fortfarande i min linda som reportageskribent. Men jag har fått kritik från sju personer, varav två erfarna journalister. Detta har fått mig att öppna ögonen för ganska många saker som man bör undvika / lägga till. Nu har jag även förstått att det inte blir ett tillräckligt spännande reportage om man har för mycket av "från ax till limpa" över det. Jag vet att jag har utvecklats snabbt genom att ta del av så pass många konstruktivt kritiska blickar. Om man klickar här, så är jag på plats nr 8, ja du måste tyvärr rulla ner själv.

Här kommer ett klipp ur min text Längtan till Capri, ej redigerad sedan den skickades in. Inflygning till Neapel...

Usch, dit ner vill jag inte! Ett smutsigt brungrått töcken låg som en ostkupa över staden… men man kunde ju inte gärna omdirigera planet… Vi landade, och tog en taxi till färjeläget. Det var en ganska stor båt som förde oss på en härligt het tur ut bland öarna. Vi hamnade i Ischia Porto, som ligger på öns norra del, och tog buss söderut, till Testaccio, en skakig tur på smala vägar. Inne i orterna var bussen alldeles för stor, ibland var det precis att den lyckades pressa sig igenom de trånga gatorna. I Testaccio orienterade vi oss - medan vi satte oss på Bar Gina och fick in höga glas med glasskulor simmande i kallt kaffe, och en gräddklick ovanpå - och efter lite letande och frågande, hittade vi vår smala, ganska långa väg till Villa Nunzia. Det första som tog emot oss var ett knallrosa bougainvilleaträd som gjorde oss helt mållösa, ja vi fick nästan ont i ögonen av denna färgprakt som plötsligt gled upp i vårt blickfång.

Men det var bara början. Vi steg ut på den enorma terrassen. Åh, vilken makalös utsikt! Och så högt vi var! Även om fotot vi hade sett varit oerhört tilltalande, så var verkligheten ett strå vassare.

Villa Nunzia består av flera lägenheter, de flesta med egen terrass. Alla lägenheter hade namn på trädet som växte precis utanför; Limone, Fico, Ulivo… Vi fick bo i Ciliegio (körsbärsträdet). Jag frågade var trädet var, och vår värd pekade på terrassgolvet. Bara stumpen av en stam, det hade alltså inte tyckt så bra om platsen… men det gjorde vi.

Duns… hördes det ibland från vår granne - Limone - ja, det var mogna citroner som tappade fästet (vi gjorde faktiskt det - smög in hos grannen när ingen såg, och tog en jättecitron, som blev vår prydnad på vårt terrassbord).

Härliga morgnar - först en simtur i den stora poolen, friskt vatten rann ständigt ur en jättelik amfora, det porlande ljudet var en fröjd för örat. Frukostutsikt… och sen gick vi nerför den branta hålvägen till den svarta Marontistranden. Det var helt omöjligt att gå barfota, så het var den mörka lavasanden. Här på Ischia finns det en vulkan, Monte Epomeo, som ligger mitt på ön. Tyskar - som älskar detta med kur - är de ivrigaste besökarna, det finns varma källor, termalbad, man kan också bli målad med hälsosam lera, med pensel! Det var en ny och rolig upplevelse, och lite kittlande ibland, men också skönt kylande… allt målades utom trosor och hår, roliga foton…

En dag tog vi en båttur runt hela ön, från huvudorten, Ischia Ponte. Innan vi gav oss iväg ”anticlockwise”, hann vi se en mäktig klippa som reser sig drygt 100 meter över havet, och uppe på dess krön ser man en borgliknande byggnad och en kyrkokupol. Det är Castello Aragonese, och där uppe kan man faktiskt bo numera - i det som varit ett kloster för clarissernunnor. Vyn från havet var ju förstås ännu bättre, och det var en fin avslutning på vår båtresa. Men nu går jag händelserna i förväg… först passerade vi en intresseväckande ”jättesvamp” av kalksten, som bara ”stod” där i vattnet och såg rolig ut. Vårt första strandhugg gjorde vi på västsidan. I Forio, en tjusig konstnärsby, där det bara bodde tyskar.

Vi fortsatte vår tur med utsikt över fantasieggande klippformationer - liknade det bläckfiskarmar, tår, inälvor… eller en liten elefant?

Nästa strandhugg var San´t Angelo - ”tårtbyn”, som var vår utsikt från våra terrasser. Första och enda gången vi satte vår fot där, fastän det var så nära. Från Marontistranden kunde man visserligen ta en svindyr sjötaxi, till fots kunde man inte nå fram, hur gärna vi än ville. Det visade sig vara ett jetsetställe, passande för tjocka plånböcker.

Kul att åka förbi vårt Villa Nunzia, och så fint det var med all ginst som färgade bergssluttningarna så vackert gula. Som avslutning, alltså Castello Aragonese, från sin mest intressanta sida.


...

Här finns bilder till ovanstående text.

Vackra löv










måndag 27 oktober 2008

In Paradisum














Der Grosse Morgen av Philipp Otto Runge (1777-1810)






















Lyssna gärna på G. Faures requiem, In Paradisum. Ännu vackrare här. Noterna ovan är inte G. Faurés, men texten är i det närmaste likadan.

Der kleine Morgen

söndag 26 oktober 2008

Vad hostar skorpan?



Ja, nu hostar den en timme mindre än den brukar.
















Lite märkligt att en skorpa hostar, för mig är det en rätt lustig bild - en skorpa som hostar fram tiden. Vad jag tror har detta sina rötter i Stockholm, troligtvis något som söderkisarna brukade säga, men jag kan ha fel. Eftersom jag inte tror att någon har någon riktig aning om uttryckets uppkomst, skickar jag frågan till språkprofessor Lars-Gunnar Andersson på Spraket, Vetenskapsradion, P1, så får jag se om han kan reda ut detta. Det är inte helt säkert att han klarar det. Den hostande skorpan får eventuellt förbli outgrundlig...