Klarälven slök mig - nästan

Av denna rubrik att döma förstår man ju vad som nu komma skall. Jag brukar inte avslöja något i en rubrik annars, då går ju spänningen förlorad direkt. Men en gång tänkte jag göra så här.

Jag åkte skidor en del, där uppe i norra Värmland. Eftersom jag inte hade någon bil, åkte jag med en bambatant upp på Långberget, där det var fin längdåkning. En dag var vi i Branäs på friluftsdag med skolan. Man tänker mest på slalom när det gäller Branäs, men bakom slalombacken finns det många längdåkningsspår genom underbara skogar. Där gick jag på tur med några av mina kollegor, som alla var jägare eller sysslade med att gillra smådjursfällor. Det var kul att ta sig runt i naturen med dem, för de kunde så mycket om naturens tecken, som en stadsbo inte själv upptäcker.

En morgon när det var tjugo minusgrader och underbart solsken spände jag på mig skidorna och tog en tur längs Klarälven. När jag hade åkt ett tag, började det gå trögt. Ett tjockt lager snö satt under skidorna, och jag gick som på låga styltor. Idag var bara en liten ränna öppen, i mitten på älven. Jag stannade på en inbjudande plats ute på älvens is, tog av mig skidorna och började arbetet med att ta bort den fastklistrade snön. Äntligen! Jag hade blivit rejält uppvärmd av det idoga snöskrapandet. Den mörka rännan i älven såg så intressant ut... jag gick dit för att titta, stod på kanten och tittade nyfiket. Jag fattade inte vad som hände, men det brast, det brast, och i vattnet föll jag. Plötsligt insåg jag - ja, jag är i vattnet. Svinkallt. Kastar mig mot iskanten, försöker förtvivlat ta mig upp, men den brister och brister. Jag kämpar och kämpar för att komma åt is som är lite tjockare. Jag blir kallare och stelare. Trodde inte det var sant, men nu gled jag på magen, upp på iskanten. Och tänkte: Tur att jag inte hade skidorna på mig när detta hände...

Väl uppe känner jag inte igen mig själv, eller rättare sagt - jag är två olika personer; en som tänker: Finns det något hus i närheten? Ja, det fanns ett, men det låg alldeles för långt bort. Den andra personen tänker inget särskilt, tyvärr (eftersom den är helt trög och likgiltig av nedkylningen). Den likgiltiga tar över mer och mer... men så poppar den andra upp igen, sätter på sig skidorna (visserligen med stor möda) och åker hem, det är några kilometer. Jag har en tröja av fruset järn på mig, en mycket märklig känsla. Hemma tar jag av mig skidorna, går rakt in i duschen och "duschar upp" pjäxsnörena.

Lite chockad var jag allt efter detta, men jag blev inte ens förkyld... men jag var väl medveten om att detta hade kunnat sluta riktigt illa, ifall jag hade hamnat i en ström.

Jag har tidigare skrivit om några otäcka händelser, de tre värsta är denna och (naturligtvis) två till, och jag vet vilken som bleknade bort långsammast. Nedan blir de rangordnade i farlighet (som jag upplevde det):

Liftning i Israel

Rån i Güellparken

Klarälven