fredag 28 november 2008

Parque Güell






För ganska länge sen åkte jag till Spanien för en månad. Det var i januari. Jag hälsade på Alex, som jag hade lärt känna under den sista av mina kibbitzvistelser. Han hade prövat på att bo i Sverige ett år, men tröttnade främst p g a språket, som han hade svårt för att lära sig. Så han slog sig ner i Barcelona med sina tre syskon. Där kunde han äntligen få tala sitt modersmål. De var från Buenos Aires, och det sägs att Barcelona påminner mycket om deras hemstad. Alex hade träffat en israelisk pälshandlare, som han fick jobb hos; att leverera pälsar till affärer längs östkusten fram till Granada. Rami var servitör, Martha hade jobb som mässvärdinna (också på nåt sätt genom israelen) och lillasyster Juana gick på dansskola. Hennes skola kostade ju en del, men Alex var mycket mån om att skaka fram pengar, så att hans lillasyster fick göra det hon helst ville och som hon var bra på. Deras mamma, som bodde i Nathaniya i Israel, sköt också till lite pengar när hon hade möjlighet. Syskonskaran bodde i l´Hospitalet de Llobregat, en sunkig förort med fula höghus.

Barcelona föll mig i smaken, det var något med atmosfären som var attraktivt. Och där blev jag varse platanbollar för första gången. De hängde som fina dekorationer vart man än vände sig.

Klockan på hans arm...

Här sitter Rami som en Gulliver på en utsiktsplats i Güellparken. Klockan är två på dagen. Ett stort sällskap har just gått ner, och fram till oss kommer två killar. Den ena säger nåt till mig, som jag inte förstår. I nästa stund har vi varsin lång knivsegg på våra halsar. Stålet var kallt, kommer aldrig gömma känslan av en mycket lång knivsegg mot strupen. Vad gör man? Rami pressade hest fram till mig: Ge honom alla pengar du har. Det gjorde jag, halva reskassan. De tog Ramis klocka, men min var inte intressant. Då kom en tredje, lite yngre kille upp vid min sida. Jag kokade av ilska över detta övergrepp. Helst ville jag sparka till killen vid min sida så att han han skulle ramla ner från utsiktsplatsen (det fanns nämligen inget räcke), men jag tänkte att då kanske en av de andra verkligen sticker en kniv i mig, så jag avstod. Sen ville de rota i min väska, men jag öppnade inte den för jag ville inte förlora min kamera. Killarna började bli nervösa, för när som helst kunde ju någon komma upp. Helt plötsligt var alla tre som uppslukade av marken.

Vi hade bara tittat på halva parken, som verkligen hade varit jättekul att gå omkring i, men nu var intresset för parken som bortblåst. Jag gick så gott jag kunde, på mina ben som var som kokt spagetti - inte så väldigt stabila.

Rami berättade att killen som först tilltalade mig hade sagt: Ställ dig där bakom betongkorset - annars dödar jag dig. Jag hade bara glatt svarat: I don´t understand!

Än idag känner jag mig mycket avvaktande inför denna i och för sig förtjusande park. Förmodligen kommer jag aldrig mer sätta min fot där.



6 kommentarer:

Anonym sa...

En verkligt skrämmande historia!
Det är precis sånt där som man bara hör talas om/läser om och som bara händer andra. Men du har upplevt det i verkligheten!

Tänk så lätt det hade kunnat slutat annorlunda.

rosenkugel sa...

Ja, nu i efterhand känns detta helt overkligt. Men jag vet att det har hänt, för jag kan lätt framkalla känslan av kallt stål mot strupen. Hur många gånger som helst.

Keri sa...

Vi var också däruppe någog gång, mina barn och jag på hösten 2003. Men att det skulle kunna hända sånt just där i vimlet, det hade vi inte drömt om. Jag kunde aldrig återvända till det stället om jag hade upplevt sånt!

rosenkugel sa...

Solen sken, det var mitt på dagen, men dessa grabbar passade på just när det inte var nåt vimmel. Polisen, som jag var hos, sa att det är omöjligt att få tag i såna här rånare. Det fanns för många såna gäng.

Anonym sa...

Jag har bara varit en gång i Barcelona, det var nån gång kring 2000. Tyckte mycket om stan - och jag klarade mig från alla rånförsök.
Men det sägs att man nästan får räkna med att bli rånad där om man inte är mycket vaksam. Har bl a bekanta som också blivit av med handväskor och pengar. Barcelona hör till Europas värsta städer på det området, tyvärr.

rosenkugel sa...

Montjuic var fint, en annan "utsiktsplats" där jag klarade mig från rån, trots att det var en enorm trängsel, vi var där uppe på en rockkonsert.