Alina W

Marschaller en bit uppåt Plantagegtan visar vägen. Innanför dörren - i det starka ljusskenet - står en ljuslockig kvinna klädd i en klänning i "djupaste" klarrött (och en "kortärmad" vit väst av fuskpäls). Genom färgvalet blir hon den självklara medelpunkten. Men troligtvis inte bara därför. Vernissagebesökarna står längs väggarna och tittar på färgstarka målningar. Och hon står i mitten av det första rummet, utstrålar energi men också en slags mildhet. Det är Alina Witwitzka från Krakow, hon fyller sextio år.

Vin, knäckebröd, camembert och karameller bjuds det på. Men det tar en stund innan man beger sig till detta bord. Bilderna är attraktiva med sina färgsprakande motiv; ofta en kvinna och en man i olika situationer. Ofta är mannen en riktig bjässe, medan kvinnan kan vara betydligt mindre, men inte särskilt späd. Det finns annat också, men sparsamt. Jag hittar krokusar och en stor, brandgul hink som står kvarglömd i mörkret i den ymniga snön.

Jag kommer i samspråk med henne, och jag påtalar de vita händerna...
- Jag håller på med healing, och då är händerna viktiga. Jag älskar det vita ljuset, som jag upplever kommer ur händerna när jag ger healing.
- Ja, just det, nu kommer jag ihåg. Jag har varit här på vernissage en gång förut. Men de där då? Jag menar tavlorna där händerna inte är vita, bara ljusa.
- Det är äldre tavlor.

Sommaren -06 kom jag för första gången i kontakt med Alina. Det var i Skärhamn. Jag och mitt sällskap hade varit på Akvarellmuseet och tittat på Kokoschka. Det var lite av en besvikelse, det var nästan bara hans "källarmålningar". Så innan vi gick till stranden, gick vi upp till Volunds smedja för att få oss något bättre "till livs". Där var det ordentliga grejer. T ex midjehöga, mycket enkla ljusstakar med en tung klump nedtill, som hade blivit ordentligt tilltjongad av en slägga, för att kunna stå. Där dröjde vi oss kvar och njöt av allt grovt och stort.

En trappa upp på utsidan finns en gallerilokal med förtjusande utsikt. Just då huserade Alina där med alla sina tavlor. Man kunde gå upp för en spiraltrappa för att se ännu fler glada, färgstarka människor med rejält böjliga leder. Ögonen var ofta målade så att de delvis "hängde" ute i luften. Det är lite svårt att förklara, det kanske måste ses. Först hade jag lite svårt för dessa ovanliga ögon, men jag vande mig efterhand. Tillbaka till spiraltrappan, eller närmare bestämt räcket; det var gjort av Volund, det syntes. Grovt, fantasieggande järnsmide.