Ispusslet

Han hade fått glassplitter från en trollspegel i ögat. Det han tittade på såg med ens så fult ut. En skärva hade trängt ända in i hjärtat...

En dag var han plötsligt försvunnen, och hon gav sig av för att leta. Hon fick ett råd att ge sig av till Lappland. Där skulle han befinna sig.

Hon kom till en finngumma, som hade det så varmt hos sig, så att hon gick nästan alldeles naken.

Av finngumman kunde hon bara få uppmuntran. Gumman menade att hon endast med sin egen kraft kunde befria honom från glasskärvan i ögat.

Hon kom fram till det stora isslottet...

Han var alldeles blå av köld, ja nästan svart. Han gick och släpade på några skarpa, flata isstycken som han la på alla möjliga sätt, för han ville göra något av dem. Han la figurer som var ett ord, men aldrig lyckades han lägga just det ord som han ville, ordet "Evigheten". Drottningen hade sagt: "Kan du lista ut den figuren åt mig, så ska du bli din egen herre och jag ska skänka dig hela världen och ett par nya skridskor." Men han kunde inte.

Hon trädde in i slottet genom porten av isande vindar. Där såg hon honom! Hon gick fram till honom, men han kände inte igen henne. Han satt alldeles stilla, stel och kall. Då trängde hennes heta tårar fram och föll på hans bröst. De trängde in i hans hjärta, tinade upp isklumpen och förtärde den lilla spegelbiten där inne. Då brast han i gråt, så att spegelskärvan trillade ut ur ögat. Han kände igen henne och sa jublande hennes namn!

De omfamnade varandra och skrattade och grät av lycka. Det var så underbart att även isbitarna dansade av glädje runt dem. Då de blev trötta och la sig till ro, låg de just så att de formade de rätta bokstäverna. Han var fri!

Se även här.