Mårten

Reseledaren gör oss uppmärksamma på en vit husvagn med rött hjärta, mitt ute i skogen.
-Detta är inte nån vanlig campingturism, det är galanta damer som håller till här. På nätterna tänds röda lampor inne i husvagnarna. På denna sträcka är det inte många, men på andra sidan Soltau om man tar A3:an österut... Där finns det många militärer.

-Det är alldeles för mörkt, det där kan aldrig bli nåt.
Ja, så startade vår kontakt.

Mårten var byggjobbare och svärfadern stenhuggare. I Stade kollade han noga på husknutar för det var intressant med olika byggnadskonstruktioner... stenbordet här fick sig också en noggrann titt.

-Nu är det whiskytime! sa han för säkert femte gången. Och nu var det faktiskt det! Jag trodde att det där ropandet efter whisky bara var nåt internt mellan honom och chaffisen.

Vi var på hemresa från julmarknaden i Stade och vi gjorde ett kaffestopp. Man kunde faktiskt få whisky (till självkosnadspris) ur bussens bar. I själva verket var det irish coffee. Och jag passade på eftersom jag hade blivit lite skrovlig i halsen. När jag hade druckit upp kom Mårten, och jag frågade om han hade lyckats få en whisky.
-Nä, jag drajvar. (Han skulle alltså köra från Stenungsund till Orust.) Sist jag körde med sprit i kroppen var -58, och då var du inte född.

Jag frågade frugan om det hade hänt nån olycka. Nej, han hade bara backat ner ett i dike, men det gav tydligen en näsbränna för livet.

-Det är ju Hemingway, för fan! "svarade" Mårten när jag frågade om jag fick lov att publicera detta kort på honom.

Frugan vände sig emot mig och sa att det skulle gå bra. Chefen, som i detta fall hette Maj-Britt, hade uttalat sig. Inte så få män i den generationen gillar att ha en "chef"...

Mårten och hans fru bor på Orust, mitt i skogen. Jag frågade Mårten hur det kom sig att de hade hamnat där, och vad det bästa med att bo i skogen var.
-Mina föräldrar kommer därifrån men det är inte därför... Det är skönt att ha grannarna på åtminstone två kilometers avstånd, man kan gå ut på möra och slå en sjua.

De har ingen TV, läser aldrig deckare eller aftonpress (fast Maj-Britt läser deckare nån gång). De har DN, men av en tillfällighet. För tio år sen kom den som gratisprenumeration, tidningarna kom hur som helst - ibland inga, ibland många. Så höll det på i sju år och i fjol upphörde den. Men det hade blivit som ett gift, nu måste man ha den.

Paret är ivriga biodlare sedan många år. Slungningen går numera till på modernt vis, med centrifug. De har egen gårdsförsäljning, i slutet av juli och september (då honungen har hunnit kandera; mogna) kan man handla honung hos dem. Mårten snickrar även biramar, till eget bruk och försäljning.

Deras bin samlar nektar ur ljung. (Den allra bästa honungen får man om bina samlar ur granbarrlusens sekret plus ur varenda blomma man har.) På vintern när bina inte har nån egen honung att äta, häller man i några kilo socker i varje bikupa, annars skulle de svälta ihjäl. Honungen har man ju s a s stulit ifrån dem.

Mårtens och Maj-Britts honung är "världsberömd" i Stockholm och i Skåne, i huvudstaden sprids den i författarkretsar, bland Guillou och andra, enligt Mårten.