Teufelsberg och annat

I mina sena tonår åkte jag till Berlin för att arbeta som au-pair. Redan efter en dag kände jag att jag inte stod ut… p g a den dåliga luften. Avgaslukten satt i näsan, men man vande sig. Mitt rum vette mot Bundesalle (i Friedenau), och just där var den åttafilig. Tur att jag hade stora geraniumplantor som utsöndrade viss citrondoft. De dämpade avgaslukten en aning. Den övriga familjen hade sovrum mot bakgården.

Jag tog hand om en sjuårig kille; följde honom och några kompisar till en buss, som förde dem till skolan. Hämtade dem likaså. Under dagen gick jag till Cosimaplatz med Jacku, en långhårig tax, städade och handlade. Det ständigt återkommande var att köpa jättelika grishjärtan till hunden, koka dem och sen skära upp dem snyggt. Friedemann, som gick på waldorfskola hade sina specifika läxor som jag deltog i, eller var vid sidan av; flöjtspel, stickning av flöjtfodral m m. Han fick inte leka med plastgrejer, utan i sitt rum hade han ett antal stenar, kottar och liknande. Han var verkligen less på dessa naturliga leksaker. Det var nästan omöjligt att få honom att lämna ett skyltfönster med plastleksaker…




Det fanns en veckomeny som alltså återkom varje vecka, allt för att killen skulle få ”stabilitet i tillvaron”. Men det fanns en poäng med det; på lördagar var det Kartoffelpuffer, och jag vet inte vem som var mest förtjust, vi var nog lika frälsta allihop, men kanske var det ändå Friedemann som slapp stå och fritera, eftersom han var för liten. Vi andra vuxna fick turas om. Ja, det är som rårakor, och vi hade örtsalt på och åt dem tillsammans med äppelmos med äppelbitar i (går ej att köpa i Sverige). På söndagar vet jag inte vad de åt eftersom jag var på annat håll då.

På hela tiden träffade jag inte en enda svensk, men däremot många norskor/norrmän. Fridemanns kompisar hade norska au-pair-flickor som jag alltså lärde känna när vi var med barnen tillsammans. Finneklubben var ett ställe vi gick till då och då. Jag tror det var där vi träffade ett gäng norska sjukgymnaststudenter, som vi lärde känna. Framåt våren/sommaren höll vi till mycket i Loretta im Garten, i centrum, med detta gäng. Men vi au-pair-flickor hade även vårt eget tillhåll på lördagkvällarna: Bierhaus vid Theodor-Heuss-Platz i Charlottenburg. Det var ett jättetrevligt och ganska stort ställe. Därifrån brukande vi dra oss hem vid femsnåret, när tunnelbanan började gå igen. Foculare icke att förglömma. Det var en fantastisk salladsrestaurang, också i Charlottenburg, som en av ”fysioterapeuterna” introducerade oss till.

På min fritid gjorde jag även en hel del ”murutflykter” i alla möjliga riktningar; Rudow med förfärliga betongkolosser, Frohnau med idylliska bondgårdar, Krumme Lanke med slottsliknade byggnader omgärdade av skyhöga stängsel, alltid med en arg hund som vaktade…

Några enstaka gånger gjorde jag utflykter med au-pair-familjen. Jag minns extra väl en utfärd till Teufelsberg på vintern. Det är ett ”berg” som är byggt av ”ruindelar” från kriget. Det fanns rätt mycket, så berget är faktiskt ganska högt. Sissi, au-pair-pappan, hade tagit med en stor kälke, och vi skulle alltså åka alla tre (även pojken) nedför berget. Jag kände mig lite tveksam, men hoppade till sist på längst bak. Det visade sig vara en riskabel placering. Det gick snabbare och snabbare. Backen var ju en isbacke! Mitt i backen gled jag av, och gled otroligt väloljat på min svarta kappa, som tur var med huvudet uppåt (har varit med om det motsatta i en skidbacke i Krkonose, Tjeckien, då jag vurpade i en röd backe som var ”svart” just där). Det var en hisnande fart, i slutet pep jag rakt igenom en stor vattenansamling. Men de hann ändå ner före mig. Ganska omskakad (och lite chockad) och mycket blöt avslutades denna utflykt, för mig.

Som avslutning ska jag berätta om en lite udda händelse på 17:e maj (ja, jag hade vid det laget börjat identifiera mig med det norska). Vi var på en fest i Grunewald, som blev rätt ”blöt” (den också!). När vi skulle hem på natten fanns det ingen som kunde köra, utom jag, eftersom jag hade varit mycket måttlig med ölen. Jag satte mig bakom ratten och svängde ut på Heerstrasse, som går i östvästlig riktning. Jag gasade på mot centrum. Oj, här var en bock av trä. Jag frågade sällskapet: ”Vad var det?” Någon svarade: ”Bry dig inte om det, bara kör!”. En bock till som jag hastigt fick väja för. Jag saktade in lite för jag anade att det var något som inte stod rätt till. En polis skymtade framför oss. Han gav oss ett stopptecken, och en annan gled upp vid mitt fönster. ”Om en minut vill jag ha förarens körkort och allas pass.” Jag hade inget körkort på mig, men en mycket lång tjej (som hade druckit oräkneliga öl) hade. Vi bytte plats; vi ålade runt i den lilla asfaltsbubblan. Precis när vi var klara var polismannen där och håvade in våra handlingar. Han försvann, men kom tillbaka efter några minuter och såg bister ut. ”Ni kan vända och åka tillbaka nu”, sa han och lämnade tillbaka våra pass och körkortet. Föraren hade egentligen ingen körförmåga, men sniglade sig fram en bit, och vi bytte igen. Vi hade s a s åkt ”rakt igenom muren” vid Staaken, den västliga gränsen till Östtyskland. Sissi (au-pair-pappan), sa vid ett senare tillfälle att jag hade tur som hade blivit släppt. De hade lika gärna kunnat hålla oss kvar, menade han. Men vad skulle de med oss till? Några dårar som hade åkt åt fel håll!