Emanuel Branzell (1805-1888)I Sjumilaskogen, nära Södra Finnskoga, bodde jag i en period. Efter jobbet gick jag alltid en sväng längs Klarälven, som gled förbi ganska nära min bostad. Det var på vintern och älven blev som ett gift, jag var helt enkelt tvungen att gå och se hur den "tog sig ut just idag". Den ändrades nämligen dramatiskt; någon gång synbarligen helt förstelnad, andra gånger med isflak i olika storlekar och formationer; ibland fasttryckta vid älvkanten eller så rörde de sig i varierad takt... Ja, det var ett skådespel! som var omöjligt att stå emot, tro mig!
Efter att ha svept upp förbi "den dansande sjön Löven", och sen åkt mil efter mil, för att sen slå mig ner djupt inne i Sjumilaskogen, i Majorskans mors hemtrakter, fick jag den rätta inspirationen för att försjunka i Gösta Berlings Saga. Jag hade läst den förut på min litteraturkurs, men då tyckte jag att den hade en för lös tråd mellan kapitlena. Det har den, men då stördes jag av det.
Men denna gång blev den något fantastiskt. Jag läste, fast det kändes inte som om jag läste. Det var en bok, men den var förvandlad, ja den existerade inte som tryckt text inom bokramar. Med stor kraft vräkte den sig upp som något av en helt annan materia, än jag dittills visste fanns...
Selma Lagerlöf var förmodligen inspirerad av historien om Emanuel Branzell - präst i Södra Finnskoga församling i norra Värmland i mitten av 1800-talet. En dag skällde Branzell ut en berusad finngumma. Hon hämnades genom att kasta en förbannelse på honom. Några år senare kunde Branzell påträffas gravt nedsupen, irrade runt på landsvägarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar