En gång när vi var i Uppsala och skulle gå på en disputation, så ville vår mamma att vi skulle "provgå" till disputationslokalen, för att se hur lång tid det tog. Det kändes lite onödigt, men vi hakade på ändå. Vädret var så fint så vi tog det som en liten flanering. Det ringde i vår mammas handväska. Det ringde och ringde... innan hon fick upp... en apparat, och svarade. "Det är ju ingen här", ropade hon. Hon höll en kamera intill örat. Såg kul ut. Min bror sa till mig: "Ring till henne nu, så får vi se i vilken apparat hon svarar". Jag vägrade, eftersom jag inte ville skapa onödig oro och förvirring. Men detta kommer min bror och jag aldrig glömma, vilket skrattpiller.
Ja, apparat som apparat. Ja, så är det.
2 kommentarer:
Ja, apparat som apparat och för den ovane kan en mobil modell äldre lätt kännas ungefär lika i handen som en kamera, om man inte har tid och ro att titta efter.
Så finns det människor - gissa vilka -som helst bara ringer själva och absolut inte väntar sig att bli uppringda, jag kallar det envägskommunikation.
I.N.
Hej I.N.!
Ja, så kan det vara.
Skicka en kommentar