Reuven Charish visade förunderlig behärskning under katastrofen. Vi hade aldrig trott att han gömde på den oryggliga resignation med hopknipna läppar som han avslöjade när slaget kom. Inte en dag försummade han sitt arbete som lärare och uppfostrare i en av vår grundskolas mellanklasser. Hans undertryckta förtvivlan var kemiskt ren från gift och groll. Sorgen berikade honom med en ton av fin känsloutstrålning.
Det var inte många år sen det hände. Nogah var tio år, Gai var väl tre när Eva övergav make och barn och gifte sig med en turist. Med sin kusin Isaak Hamburger, som hade kommit hit till oss i Metsudat-Ram på tre sommarveckor. Det var en ful historia, säger vi. Dunkla drifter bröt fram ur djupen, smärtande och förhärjande. Nu bor Eva med sin nya man i München i Tyskland.
Sina moderlösa barn ägnar Reuven Charish en hängivenhet som vill vara omärklig. Se hur han går där mot kväll på gårdsplanens gångar i mörkblå skjorta och nötta khakibyxor med Nogah och Gai på varsin sida! Han håller huvudet sänkt och lyssnar noga till varje ord från barnen också när de bara pladdrar tanklöst. Flickan har sin fars ögon, stora, mättat bjärtgröna; pojken har sin mors, mörka och varma. Båda barnen är rikt andligt begåvade. Reuven avväger noga sitt beteende mot dem: kommer dem nära utan att taktlöst tränga sig på. Han är dem en myndig far och en älskande, lyhörd mor.
Reuven Charish har som sagt fördubblat sin kärlek till sina barn. Han är dem både far och mor. När man kommer in i hans rum ser man honom ofta joxa med trä och spikar, som ska bli en liten traktor till hans pojke Gai, eller rita upp vackra figurer på tygbitar för Nogah att brodera.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar