Förstlingarna

Första gången jag kom till Israel var det januari, och i februari, mars nån gång firades Purim, som är en glädjefest. Vi volontärer fick hjälpa till att smycka matsalen bl a med en massa långa crepeband i alla möjliga färger... och jag passade också på att sätta några band i håret.

I Amos Oz bok firas Förstlingarnas fest, lantmännens fest...








Lekskolebarnen äntrar först estraden, oherrans högtidliga och spända. Deras små händer bär korgar med druvor, vingårdens primörer. Eftersom de flesta sorterna ännu inte är mogna finns det en del attrapper bland bären. Efter dem trippar småskolebarnen upp under stojande sång med väldiga gröna bananblad i händerna. Nu är det redan Gais klass som släpar dit upp - en späd liten bölande dagsgammal kalv med en krans av vårblommor kring hjässan. En annan klass för upp två skinande vita lamm. Reuven Charishs elever tillför tablån en ligghöna och hennes söta gula kycklingar i en korg.





Nu är turen kommen till de olika näringsgrenarnas ledare. Segal överger temporärt orkestern och baxar upp en mjölkflaska med ditmålat diagram över mjölkproduktionen. Vad har hans glasögon med sina runda gammalmodiga stålbågar på hans näsa att göra? Herzl Goldring dignar under en väldig rosengirlang, kronan på prydnadsträdgården. Israel Zitron svingar en grön bananklase. Tomer har letat länge och väl tills han fann en foderbeta av vidunderliga mått för det högtidliga tillfället; den avpressar publiken en häpen flämtning. Grisja marscherar upp i sina väldiga iranska stövlar med ett nät på axeln och en dryg mansbörda fisk i det. Under jubel och hejarop slänger han med en yvig gest sin last i en full tunna vatten, ditställd dagen innan.







Pojkarna ställer sig orörliga på led i fonden. Flickorna fattar grenar och strån av de sju grödorna: vete, korn, granatäpple och så vidare. Vi bryr oss inte så mycket om fikonträdet, fast Dafna Isarov är nätt med sin vita klänning och sitt runda ansikte. Vi ser bara vinträdet. Hon är så utsökt smärt, vinträdet, med långt rikt hår som en svallande slöja kring axlarna, med pojkfigur och brunt litet ansikte; det ler inte, det ligger ett stort allvar över det ansiktet. Hon håller en späd ranka. Långsamt, långsamt lyfter hon den över huvudet med båda armarna. Det blir till en halvcirkel, slår liksom en gloria kring hennes hjässa. Hennes höfter rör sig helt långsamt, liksom i dans inifrån. Så med ens börjar armarna virvla, höfterna böljar, de långa benen spritter till, trippar trånsjukt, svävande lätt, som smekningar, som bure de benen en kvinnokropp inte av kött och blod utan av någon annan materie, mera luft än materie.

Nu är hon i extas. Kroppen yr omkring. Det utslagna håret fladdrar vilt. Ögonen är uppåtvända. Mellan hennes fingrar trår rankan en hektisk dans. Som slagen av blixten sjunker hon ner på knä, rätar åter upp sig som dragen i ett snöre, rör sig spänt på tåspetsarna som på väg mot andra höjder; hennes armar slingrar sig undan vreda eldslågor...