Reuven

Han står där ensam mitt på golvet i sitt eget rum, lång och gänglig som en pojke, och stirrar framför sig med kränkt min.

Hans rum är tomt och tyst.

En säng,
ett skåp,
ett grönt bord,
en hög skrivböcker,
en gul glödlampa,
Gais leksakslåda,
blåtonade bilder efter Eva,
en frusen ödslighet.

Han klär långsamt av sig.
Lagar te.
Äter ett par tre kex.
De smakar torrt.
Om han inte blir överväldigad av trötthet skalar han en frukt och tuggar utan att känna smaken.
Tvättar ansiktet.
Gnuggar sig med en grov handduk som han återigen har glömt att kasta i tvätten.
Går till sängs.
Ödslig tystnad.
En vägglampa som inte är ordentligt iskruvad och kommer att sjunka ner på hans huvud endera natten enligt tyngdlagen.

En tidning.
Yttersidorna.
En trafikbilaga.
Kära medborgare.

Nattens ljud stjäl sig in i rummet.
Vad är det för veckodag i morgon?
Släcker.
En mygga.
Tänder.
Myggan är försvunnen.
Släcker.
I morgon är det tisdag.
Myggan.
Till sist en svettvåt och orosfylld dvala.
Ofta med vanvettiga drömmar.
Inte ens den renhjärtade idealisten är herre över nattens fasor.