Bestialiskt

Inte bara idyll...

Nidingsdådet begicks en timme senare. Efter föreställningen drog publiken bort från festplatsen, strömmade hem familjevis med respektive gäster för att byta entusiastiska intryck och få sig en kopp kaffe med dopp i det trevna tjället.

På den övergivna estraden stod förstlingsgåvorna kvar, inklusive kalven, lammen, hönan med kycklingarna, kronan av årets gåvor. Allt har i laga ordning utlösts av Itzhak Friedrich, allt väntar på gårdsvakten som senare på dagen ska föra allt tillbaka dit där det hör hemma.

Den stunden har Oren och hans kumpaner väntat på.

Från sitt gömsle i de täta dunkla myrtenbuskarna stormar de tyst fram, försiktigt spanande åt alla håll. Det var Oren som gav signalen till djävulsdansen. Infernaliskt sprättigt, med vajande gång, gick han bakom spädkalven, tog ett grepp om dess huvud och skar av dess strupe med ett enda hugg av fickkniven. Många små händer med ondskans klåda i var strax redo att fullfölja blodbadet. Hönan blev nackad av en trampande sko. Hennes kycklingar blev obarmhärtigt kastade i vattentunnan. Lammen dömdes till strypning. Repet om deras halsar drogs åt tills de självande sjönk ihop. Vattentunnan sparkades omkull. Förtvivlade fiskar sprattlade som i sanktveitsdans tills deras glasartade ögon var igenmurade av dammet de vältrade sig i. Bara de heta gälarna darrade alltjämt otäckt.

Så var turen kommen till rekvisitan. Pyntade korgar slängdes i golvet, slets sönder under hektisk ilska. Kring högen med granna danskläder ställde sig flocken i ring för att urinera.

Dådet begicks under total tystnad, dirigerat av Orens stumma gester. Hans ögon brann gåtfullt. vad är det för kallt raseri som pulserar i hans massiva kropp? Somliga i gruppen gör sina ogärningar med ett perverst leende. Munnen på Bronkas son krusas inte. En glasklar hårdhet ligger över hans ansikte. Hans ögon blixtrar av kyligt raseri, dunkla krafters raseri. Vad är månne detta för raseri? Detta är ju inte några försummade ungar från slummen utan pionjärers som prinsar hållna barn. Här verkar dunkla krafter, tänker vi, och våra hjärtan vill brista.



När lejonen försvunnit från mordplatsen vips var schakalerna där. Gai Charishs små knattar agerar varken slaktare eller vandaler, de bara plundrar. De rotar omkring i förödelsen efter små värdeföremål så det är synd och skam.

Men de har otur. Från backen hörs traktorn tuffa. Grabbarna flyr i apsprång. Det är gårdsvakten som ska föra allt tillbaka dit där det hör hemma. Han bromsar traktorn och vänder ut och in på ögonen.

Inom kort var Metsudat-Ram i uppror. Skam och vrede fyllde alla. Till och med Herbert Segal, som är en måttfull natur och har osviklig takt, blev den gången ifrån sig och befanns redo att hålla med Frumma om att det var något ruttet i Metsudat-Ram. Sen han sagt det, knep han energiskt ihop munnen.

I brist på fällande vittnesmål beslöts samma kväll att alla de årliga utflykterna för högstadiets samtliga klasser skulle inställas.

Klockan tio, efter pedagogiska kommitténs sammanträde, korsade Reuven Charish gräsmattan mellan sitt hus och Bronkas, den kvällen som alla andra. Den kvällen som alla andra sågs han av Herzl Goldring, som satt tyst som vanligt med sin hustru Nina på sin oupplysta veranda. Men till skillnad från andra kvällar steg Herzl den gången upp från stolen, sträckte sig över räcket och ropade ett par glåpord efter Reuven Charish.