Efter det förra inlägget behöver jag återhämta mig - det var förskräckligt att skriva... Nu får i stället Turkosa ordet en stund. Hon vill berätta om något som engagerar henne, och även mig... tidvis i all fall...
Pappa är blå. Ezra är mörkbrun. Jag är Turkosa. Alla har sin färg. Dafna är skär. Rami tror han är ljusblå men han är ljusgrön. Min mamma är orange. Morbror Isaak är lila. Jag är Turkosa.
Under några års tid hade jag en arbetskamrat som var blind sedan 11-årsåldern. Hon visste alltså vad färger var för något, till skillnad från Teddy på min kibbutz (ifall någon har läst om henne i inläggen Kibbutznikar och Språk). Hon kategoriserade oss arbetskamrater i färger, hon fick alltså en färgassociation, när hon mötte människor. De vanligaste färgerna som folk "hade" var rosa och blå. Jag var blå, som en blå glass, en mycket vacker färg, sa hon. Jag minns glassen som hon menade. En enpinnes isglass som man åt som barn, lite åt det mörka blå. Jag tyckte också att den färgen var mycket fin. Själv var hon grönorange. En arbetskamrat, som jag jobbade närmast, som hade en lite ovanlig personlighet, var fläckig, men jag minns inte vilka färger det var.
Undrar sa flundran om någon mer har blivit klassificerad på liknande sätt... kanske inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar