Jag bodde på en av de rikare kibbutzerna i Israel. Kibbutzen var rik tack vare två fabriker - Arad, en vattenmätarfabrik, och Zohar, en tvålfabrik. Vi volontärer (det var framför allt personer av judisk härkomst, och många "sökte sina rötter") fick en hel del privilegier; varje månad fick vi tre hundra kronor i kolbopengar. Kolbon var kibbutzens affär, där man kunde köpa godis, vykort, tandkräm - ja, lite av varje som man behövde. Skor och kläder fick man reparerade/lagade och i "coffeehouse" kunde man dricka varm choklad och snaska i sig kakor på kvällarna. Varje månad åkte vi på resa i två-tre dagar. Om man åkte på resa själv, efter att ha jobbat in lediga dagar, fick man ta med sig mat och dryck (så mycket som man kunde bära). Min ena bror, som reste runt i Israel, kom och hälsade på i en vecka. Syskon (och även annan släkt) var varmt välkomna och blev mycket väl behandlade och de fick också bo och äta gratis. Han var förtjust - kibbutzen var det bästa med Israel. Coffeehouse var en favorit, för där fick man äta obegränsat med kakor. För övrigt tyckte han att Israel var dyrt och ogästvänligt.
Varje kväll kunde man se på en lista var man skulle jobba nästa dag. Jag hade ett trettiotal olika jobb: plantera träd, plocka citroner, hjälpa till i sjukstugan m m. Den kibbutznik (medlem i kibbutzen) som jag tyckte det var roligast att arbeta med var Teddy, som ursprungligen kom från Berlin. Hon var i sjuttioårsåldern, gråhårig, smal och lite tjusig. Det enda på henne som hade någon färg var hennes otroligt bruna och lite busiga ögon. Hon klädde sig bara i kläder som var i vitt, svart och grått. Anledningen var att hon inte kunde se några färger, (men för övrigt hade hon normal syn). Hon ville inte ha på sig några kläder med färger, eftersom hon inte visste vad en färg var för något. När hon var liten trodde folk att hon var lite efterbliven, när hon t ex hade stora svårigheter att hitta en boll i gräset.
Vi jobbade tillsammans i "communa", där vi lagade och strök kläder, lakan och örngott och även sorterade allt gruppvis. På kibbutzen fanns det olika grupper: bäbisar, barn, vuxna, militärer... Varje grupp hade sin färg, d v s på t ex bäbisarnas kläder och lakan var en liten tygbit i deras färg påsydd på varje persedel. En naturlig fråga jag ställde till henne var: "Hur kan du sortera kläderna (som ju skulle sorteras med hjälp av den lilla färglappen) när du inte kan se färgerna?" Teddy svarade att hon hade lärt sig känna igen nyanserna, men hur lätt kunde det vara...
Shalomgubben var en annan kibbutznik. Han var i åttioårsåldern, mycket lång, vältränad och med bredbrättad solhatt och alltid med ett generöst leende på läpparna. Jag brukade träffa honom på väg till frukosten i matsalen. Då hade han nog redan ätit och var på väg ner till swimmingpoolen, för sitt dagliga gympapass. Han sa alltid "Shalom!" och tryckte in en persika (eller nån annan frukt) i munnen på mig. Jag tackade och tog emot, för vem vill inte ha en persika, visserligen var det ovant att få den på detta sätt. Jag visste inte vad han hette eller varifrån han kom. Det enda vi sa var "shalom", men det var ändå en, framför allt värmande, kommunikation - jag blev alltid lika glad när jag mötte honom. Av andra fick jag höra att han fortfarande jobbade 2-3 timmar per dag, med nåt kontorsarbete (om jag minns rätt). På kibbutzen gick man inte i pension på vanligt sätt, utan man jobbade så länge man ville, i den omfattning som kändes lagom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar