Sedan jag var liten har jag varit intresserad av växter, framför allt blommor. Det började i Bayern, där jag var som barn flera somrar. Vi vandrade en hel del i berg, och jag tyckte så mycket om alpväxterna. Jag hade flera favoriter; soldanella, alpros, isranunkel, primula...
Förra veckan var jag en kväll vid Gunnebo slott och tittade på växter. Jag går på en kurs i floristik. Det var en fotbollskväll så det var inte så många studenter som dök upp, och detta innebar att vi fick i det närmaste privatundervisning. Jag och en annan tjej följde med en ledare (som hade sydamerikanska toffelväxter som specialitet). Han började med att på ett mycket energifyllt sätt hoppa in i dikesrenen för att plocka en alsikeklöver, som är en korsning mellan vit- och rödklöver. Alsikeklövern har en nacke (på bilden en mycket lång sådan) medan rödklöverns blomma är helt "nacklös". Jag passade på att fråga om brunklöver, som jag tycker är så intressant - den ser rostig och vissen ut fastän den är i blom! Jag fick reda på att den inte förekommer i Sverige. Synd.
Sen blev det mycket gräs - äkta gräs som har runt ihåligt strå med ledknutor, och halvgräs som saknar ledknutor och har kompakta eller "fyllda" strån, de kan t ex vara fyllda med nåt vitt skumaktigt - då tänker jag på såna som man som barn slitsade upp, höll tumnageln mot det skumaktiga och gjorde ett lååångt drag, och så fick man fram ett vitt lealöst skumstrå. Ett äkta gräs som var kul att äntligen lära sig namnet på var hundäxing. Namnet kommer av att hundar har en förkärlek för att tugga just detta gräs när de behöver kräkas, eftersom de sträva bladen lätt åstadkommer önskad verkan. Det har både bak- och framsida, om man tittar noga så ser man att de små vipporna är ensidigt vända. Vårt beskådningsexemplar var solbränt på "ryggen", alldeles mörkt var det. Jag visste inte att växter kunde bli solbrända. Vi kikade också på en käringtand som var lite "glödgad" (röd) i tandtipparna - det var för att den stod på en plats utan skugga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar