I januari -82 åkte jag till Daliyya. Egentligen hade jag först fått en annan kibbutz, Malkiyya, som var en gränskibbutz intill Libanon. Min mamma förbjöd mig att åka dit, eftersom hon tyckte att det verkade för riskfyllt. Men hon sa att om hon själv skulle åka på kibbutz, så hade hon velat komma just dit. Anledningen var att hon befann sig i Tyskland under andra världskriget, och hade upplevt en mycket stark sammanhållning, som föddes ur svåra omständigheter. Och denna typ av sammanhållning hade hon inte upplevt sen dess, och hade förmodligen saknat den lite.
I slutet av maj var jag i Haifa och hälsade på Naor igen. När jag skulle åka hem följde han mig till busshållplatsen. Medan vi stod och pratade och väntade på bussen, körde cirka tio militärlastbilar förbi, i riktning norrut. Naor sa att det skulle bli krig ganska snart. Den första juni åkte jag hem till Sverige, och nästa dag bröt kriget i Golanhöjden ut.
Nästa år åkte jag tillbaka till Daliyya på mitt sommarlov. Jag fick reda på att en kibbutznik hade dött i kriget. En kille som varit med, berättade på vilket sätt han hade blivit instruerad och hur han hade utfört detta: han skulle gå från hus till hus, öppna/sparka upp dörren, sticka in gevärspipan, försöka skydda sig och i värsta fall enbart få sina händer/armar beskjutna. Sen skulle han skjuta en massa skott, med början från höger och medan han sköt skulle han glida med geväret ända till vänstersidan. Sen skulle han gå till nästa hus och upprepa proceduren. Han var i ett annat mentalt skick än året dessförinnan. Jag kände knappt igen honom, mer än utseendet förstås. Han var ganska söndertrasad inombords, och flyttade efter ett tag utomlands. Där återhämtade han sig efterhand. Jag var och hälsade på honom lite senare, och då var han mer sig själv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar