Visar inlägg med etikett kör. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett kör. Visa alla inlägg

söndag 25 april 2010

Röd jätteballong!

På näthinnan när jag vaknade: grått och rött. Igår var jag på Imago på Frölunda kulturhus. En föreställning av kören Rabalder: Om kraften att förändra, för sig själv och andra.

Vi bänkade oss på första raden. En bild projicerades på en stor duk. En bild som ändrades från något oformligt till att frysas vid en tjej med långt hår som doppade fingertopparna i ett ämbar med mjölk. Sen puffade några rökmoln fram. Körledaren satt till höger på golvet vid ett liggande tvättbräde. I höger hand hade hon lysande taktpinnar i olika färger - mycket intresseväckande!

Den ständigt ändrade ljussättningen verkade vara det som de olika skeendena på scenen s a s surfade på - det visuella intrycket var något riktigt maffigt under hela föreställningen, tycker jag.

Alla var klädda i ljusgrått; skjorta och byxor. Varje person hade satt sin egen prägel på dessa enkla plagg; ärmar och byxben var klippta till alla möjliga längder, kortärmat med manschetterna runt handlederna, snörliv i ryggen, halvt klippta i remsor - ja, du kunde finna allt man kan göra för att ändra framför allt en skjorta.

... så vackert när röda bollar kom in och sken med sin klara färg, som kontrast till de gråklädda människorna.

Med vissa mellanrum gick personer, en och en eller i smågrupper, fram till kanten av en lite större ljuscirkel, sträckte försiktigt in fingertopparna eller hela händer in i ljuset. De kände på ljuset, var nyfikna men vågade bara lite.

I pausen blev jag sugen på en leverpastejmacka med en lysande tomatbit på. När jag stod lite vingligt på höga klackar i rätt nya cowboystövlar och skulle slingra av plasten från mackan, sköt faktiskt leverpastejmackan ut ur plasten och rakt upp i luften, för att sen hamna rakt i papperskorgen! Tomaten flög iväg och landade på golvet, en bit bort. Där låg den mycket dekorativt och lyste med sin klara färg. Några människor hade stannat upp och tittat på. -Performance?!

Höjpunkten för mig var när den STORA, röda ballongen dök upp, och fick studsa ut bland publiken - Å, jag sträckte mig så efter den, fick så stark lust att ta i den, hålla i den! Ballongen studsade mellan publiken och kören, och till slut - när jag sträckte mig långt - kunde jag nudda vid den. Den studsade slumpmässigt iväg igen, men så plötsligt! hade jag den i min famn.

Den bländande, härliga ljuscirkeln... mot slutet vågade en efter en träda in i ljuset med hela sin kropp, visa upp sig några sekunder, för att sedan träda ur ljuscirkeln och lämna plats för nästa. Först kom de en och en, sedan två, sedan en igen.

Oj, inte ett knyst om sången... visst hörde jag kören sjunga, men det visuella intrycket tog överhanden för mig, denna gång. Den som vill veta lite om låtval m m kan gå in här.

När föreställningen var över kom några Rabaldermedlemmar fram till oss (de få som vi fortfarande känner sen vår egen Rabaldertid). Min snabbtänkta väninna sträckte sig mot dem och sa:
-Tyvärr hade vi inte med oss några blombuketter, men vi tog med det i annan form, varpå hon pekade på min tröja.

måndag 27 april 2009

Eine neue Welt!

Igår kväll hände det. Under två timmar skapades världen, på ett ibland mycket detaljerat sätt. Först svävade Guds Ande över vattenytan och skapade ljuset med kraften av sina ord. Och han jagade bort en skara av svarta helvetesandar djupt ner i avgrunden, där de var dömda att befinna sig i en evig natt. Förtvivlan, vrede och skräck följde dem i nedstörtandet. Och då kunde en ny värld stiga fram... genom Guds ord.

Det torra kallade han för jord och det våta för vatten. Sen skapas det ena efter det andra. När fåglarna skapades kunde man riktigt se skådespelet framför sig: den sprittande glada fågelflocken med sin färgsprakande fjäderdräkt i växelflyg i det gyllene solskenet. Sen kom fiskar, boskap och... ett lejon! Och en snabb hjort. Och en häst. När masken träder fram... (In langen Zügen kriecht am Boden das Gewürm.) känns det som den absoluta höjdpunkten. Raphael, med sin djupa bas, går ner extra djupt i ton just på "würm" i Gewürm, och håller kvar tonen länge - mycket effektfullt.

Naturligtvis var det fullsatt, som alltid. Och mycket festligt med färgglada kläder. Och denna gång hade vi fått inte mindre än tjugo musiker ur Göteborgs Symfoniker. De hade också blivit uppmanade att ha på sig något mer färgglatt, men det blev ändå mest mörkt och svart. Men det gjorde egentligen inget - de fick företräda skaran av helvetesandar. Själv hade jag inte hallonrött, utan en kort, mörkgrön klänning, smycken i vitt: pärlhalsband och pärlörhängen. Samt vita tajts med spets nedtill, svarta sandaletter. Plus en hårklämma med två stora, röda rosor i håret.

Efteråt åt vi bondsoppa/fisksoppa och drack vin. En jättegod Käsekuchen rullades in som avslutning. Mums!

söndag 8 mars 2009

Hängbukssvin

Hängbukssvin och häxa, fick vi bl a vara. När man är hängbukssvin ställer man sig bakom en stol, tar tag i ryggstödet, lutar sig framåt, och släpper ut hela kaggen så att man blir spolformad som en barbafigur. Att bli häxa var lättare än man kunde tro; man bara rynkar näsan, spänner munnen och skrattar lite lätt infernaliskt. Nu fick även körledaren vara med, och det var kul att få se honom i en annan roll, som omväxling.

Tänd/släckt glödlampa – en rätt rolig övning. Vi gick runt i salen och var släckta. Plötsligt ropade hon: tänd! 40 watt, 60 watt, släck! Tänd!
Hon berättade efteråt att hon brukade roa sig med att titta på folk i Stockholm; i tunnelbanan, på busshållplatser… När man går i en folkhop kan det vara bra att vara släckt (lite avstängd) för annars blir det för mycket intryck hela tiden, och en vanlig människa kan inte ständigt vara tänd (öppen), man får växla lite. Hon tycker det är kul att se sig om; där var det släckt, halvöppet, släckt, släckt… och där var det tänt! (då har hon en sekund plötsligt mött en vaken blick).

På vår kördag gästades vi av en sångpedagog med utomordentlig skådespelartalang. Och hon kunde också en slags böljande älvdans. Den dansade hon - samtidigt som hon hade ett illmarigt häxleende - när vi sjöng Haydn a capella. Det var feed back för oss.

-Er ledstjärna ska hädanefter vara hula hula, fick vi veta. Om man vrider höfterna i cirkel medan man sjunger Haydn, får man en lägre tyngdpunkt och kan utnyttja sina röstresurser bättre (men man gör det bara när man övar). Hon präntade också i oss att det ska se naturligt ut när man sjunger/uppträder. När man tar höga toner ska man göra som Birgit Nilsson: en bråkdel av ett ögonblick innan den höga tonen ska komma böjer man lätt på ena benet (för att sänka tyngdpunkten), så kommer tonen ut lekande lätt utan att det ser ansträngt ut. När nästa höga ton ska komma, böjer man på det andra.

En ärta stoppar man in mellan tänderna längst in, när man sjunger enkla visor. Bigarrån har man användning av till mycket och plommonet stoppar man in när det är en extra insats.

Det var en rolig dag och jag kommer ihåg så gott som allt hon lärde ut, även om hon sa att man bara skulle komma ta till sig det som var viktigt för just en själv. Att så mycket fastnade berodde på hennes skickliga och roliga skådespelande, det fanns inte en död punkt.

lördag 1 november 2008

Obetalt nattjobb

I början av veckan talade jag i telefon med en kompis. Hon beklagade sig lite över sitt jobb som lärare. Så mycket jobb, och en massa extrauppgifter, för att inte tala om möten som tar dyrbar tid från det man i första hand behöver lägga sin kraft på. Klaga inte, sa jag lite skämtsamt - själv jobbar jag på nätterna, utan betalning. Jag har kurser och elever av olika slag, och arbetar idogt och är mycket pedagogisk nätterna igenom.

Som jag tidigare har berättat så drömmer jag i teman, nu har temat skola hållit på i ca tre veckor. När jag vaknade i morse och åter var fulldrömd av läreri, så tänkte jag: Skolan verkar ha vuxit fast i hjärnstammen. Och jag som nu står i begrepp att byta branch. Kanske just därför; hjärnan vill tydligen inte släppa det invanda, för att ge plats åt något nytt.

Men det finns värre teman; horror. Men detta var som tur var ett korttema, tre nätter. Men de nätterna var tuffa.

Igår kväll var det genrep inför konserten på söndag. De två solisterna och en rågad handfull av Göteborgs Symfoniker var med, som planerat. De hade just kommit hem från en turné, och alla lyckades inte möta upp. Harpisten och violinisten hade bara en eller två insatser. Det var intressant att se hur de snabbt tog upp sin stickning/spännande bok, så fort händerna sjunkit från harpans strängar och fiolens stråke.

Idag ska jag göra något som jag tycker är kul. Jag ska sjunga i en liten grupp på gudstjänsten i Härlanda kyrka. Igår hann vi bara öva lite grann, så nu på morgonen ska vi träna ihop oss mer. Vi ska vara lite avslappnat höstligt klädda, sa körledaren. Jag ska se vad jag kan hitta i denna kategori...

måndag 27 oktober 2008

In Paradisum














Der Grosse Morgen av Philipp Otto Runge (1777-1810)






















Lyssna gärna på G. Faures requiem, In Paradisum. Ännu vackrare här. Noterna ovan är inte G. Faurés, men texten är i det närmaste likadan.

Der kleine Morgen