
Det torra kallade han för jord och det våta för vatten. Sen skapas det ena efter det andra. När fåglarna skapades kunde man riktigt se skådespelet framför sig: den sprittande glada fågelflocken med sin färgsprakande fjäderdräkt i växelflyg i det gyllene solskenet. Sen kom fiskar, boskap och... ett lejon! Och en snabb hjort. Och en häst. När masken träder fram... (In langen Zügen kriecht am Boden das Gewürm.) känns det som den absoluta höjdpunkten. Raphael, med sin djupa bas, går ner extra djupt i ton just på "würm" i Gewürm, och håller kvar tonen länge - mycket effektfullt.
Naturligtvis var det fullsatt, som alltid. Och mycket festligt med färgglada kläder. Och denna gång hade vi fått inte mindre än tjugo musiker ur Göteborgs Symfoniker. De hade också blivit uppmanade att ha på sig något mer färgglatt, men det blev ändå mest mörkt och svart. Men det gjorde egentligen inget - de fick företräda skaran av helvetesandar. Själv hade jag inte hallonrött, utan en kort, mörkgrön klänning, smycken i vitt: pärlhalsband och pärlörhängen. Samt vita tajts med spets nedtill, svarta sandaletter. Plus en hårklämma med två stora, röda rosor i håret.
Efteråt åt vi bondsoppa/fisksoppa och drack vin. En jättegod Käsekuchen rullades in som avslutning. Mums!

2 kommentarer:
Det var Haydn, eller hur?
Länge sen jag lyssnade på Skapelsen. Ska sätta på en platta med John Eliot G. för att liva upp minnet när jag kommer hem.
Javisst var det Haydn, och kul att man kan inspirera, just nu rullar slingan "und seiner Hände Werk, und seiner Hände Werk..." runt i mitt huvud.
Skicka en kommentar