Efter två veckor på Ischia/Capri och Amalfikusten, var det dags att åka till klacken. Tåget tog mig genom en ödslig trakt i Basilicata, och jag var i det närmaste ensam på tåget. Jag var på väg till Cisternino, där jag skulle gå på språkkurs i två veckor. I Sverige hade jag talat med min blivande lärarinna, och bestämt när jag skulle bli hämtad på stationen. Mitt tåg skulle ankomma ”eighteen fifteen” (18.15).
Jag åkte längs kusten, förbi Fasano, och sen var det Cisternino. En helt öde station, ingen stad. Ingen kom och hämtade mig. Jag gick runt lite, och såg bara några killar med hundar. Passade på att fråga om det fanns någon buss till stan, eller taxi. Nej, blev svaret. Då gick jag runt på stationen ett tag, kanske var lärarinnan bara lite försenad… Jag ringde henne, men ingen svarade. Efter en timmes väntan fick jag ett spel. Jag började svära högt och aggressivt, tills ett äldre par kom och frågade vad som stod på. Jag förklarade situationen, och vi tre stod och pratade länge och väl. Sen gick de hem.
Efter ca två timmars väntan var jag lite uppgiven. Jag tittade än en gång mot vägen till Cisternino, en oändligt lång uppförsbacke. Hur skulle jag komma dit? Det skulle vara 2-3 mil till staden.
Då kom mannen, som jag hade stått och pratat med, och sa att han kunde köra mig. Gulligt! Jag hoppade in i bilen, samtidigt som jag noterade att det hade dykt upp en vit bil vid stationen. Jaså, det kunde alltså dyka upp en bil på denna ödsliga station, noterade jag bara, lite ointresserat. Äntligen fick jag åka uppför denna långa backe! Den snälle mannen satte av mig utanför lärarinnans hus, där jag ringde på. Ingen svarade. Då tryckte jag på alla grannars knappar, och en tjej släppte in mig. Där fick jag dricka te och prata av mig min ankomstnoja.
När det hade börjat mörkna fick jag äntligen kontakt. Det var min lärarinnas vita bil som hade svängt in på stationen, just i det ögonblick som jag klev in i en annan bil, och hon hade uppfattat mig som vem som helst som blev hämtad, även om hon hade sett att signalementet stämde ganska bra. Det hela hade handlat om ett missförstånd. Hon hade uppfattat att jag hade sagt… ”eight fifteen” (20.15).
Jag blev inkvarterad på Cisterninos torg i en mysig lägenhet, med en meter tjocka väggar. Det visade sig väldigt bra med så tjocka väggar, hettan var olidlig, men så snart man klev in i min lya, var det skönt och svalt, faktiskt.
Nästa dag började kursen, jag var den enda eleven.På kvällen var det dags för ankomst nummer två. Min syster skulle komma och bo hos mig den första veckan. Hon skulle dyka upp i Fasano och ta en buss. Tydligen fanns det ingen buss, så hon tog en taxi. Utan adress, med bara ett telefonnummer, visade det sig trögt att sammanstråla. Visserligen hade hon lärarinnans killes (Nicola tror jag att han hette) mobilnummer. Men nu är det så att det är ont om basstationer i Cisternino (det fanns en enda plats där det gick bra att prata, och det var lustigt när jag äntligen förstod vad denna ständiga folkanhopning på ett visst ställe berodde på).
Hon åkte tydligen runt med taxin, och jag och Nicola åkte också runt. De fick kontakt korta stunder. Mycket korta stunder. Faktiskt bara knappt en sekund i taget. Efter otaliga såna här korta ”samtal”, blev det plötsligt något vilt över Nicola. Han kastade sig med kraft framåt, som om han helt uthungrad skulle sätta tänderna i en saftig köttbit, och skrek: Bar Roma!! Detta hade min syster, som inte är född i farstun, kommit på. Detta barnamn kunde man ju säga på mindre än en sekund, om man drog ihop det extremt tajt. Vi for så det skrek om däcken, till Bar Roma. Och där stod hon!
3 kommentarer:
Ja det är svårt med kontakten ibland! *skratt*
Angående klockslag, så har jag lite svårt för engelskans "half three" t ex. Jag menar, man har ju lärt sig half past three, half past four etc.
Men om man nu tar half past three som exempel, vilket då blir halv fyra - så blir half three också halv fyra. En del tycker kanske att det är logiskt, men i mina öron så låter det mera som halv tre, när man skippar det där "past"... Det missförståndet har satt mig i svårigheter ibland.
Hej Nilla,
roligt att bli påmind om Cisternino så här. Eftersom jag ju är den där systern som du väntade på den där kvällen vill jag bara göra en liten justering till cisternesernas fördel. När jag äntligen kommit upp till Cisternino med taxin (det fanns ju ingen buss), så var det natt och den snälle taxichauffören tyckte inte att han kunde lämna mig så där, men så hittade vi en öppen bar, Bar Roma och då sa jag till honom att han kunde åka. Klockan var närmare tolv och det var strax stängningsdags, men barägaren och servetrisen sa att jag kunde få sova där om jag inte hittade dig. De hade en fällsäng, sa de. Jag tackade och tänkte att så fick det väl bli då, men jag ville ändå försöka nå dig eller snarare Nicola med bartelefonen först (med min mobil gick det ju inte). Sedan hände det du berättade. Jag ringde, nådde fram och "samtalet" bröts så fort jag sagt första ordet. Om och om igen försökte jag, tills jag kom på att jag måste försöka pressa in min "adress", Bar Roma, i den minimala intervallen. Ja, och då gick det.
Laila, ja det där med half three är ju smått irriterande, för en som egentligen "kan klockan", utan att ens tänka. Jag var också mycket irriterad på det här med sommar- och vintertid, tills någon äntligen hjälpte mig: man ställer fram/tillbaka trädgårdsmöblerna.
Bodil, detta är ju skitroligt nu i efterhand, men på Cisterninos station var det påfrestande (jag har sällan fått så ont i halsen av att skrika ut svordomar). Men biljakten var faktiskt lite spännande, och det var kul att få se en man med ett ordentligt temperamentsutbrott.
Skicka en kommentar