Trähalsband

Mina intensiva drömmar har mig ännu i ett stadigt grepp om nätterna (se inlägget Investmentdröm, september). När jag vaknar, vaknar jag med ett plötsligt ryck, ur en ordentligt djup sömn, och vet precis vad jag har drömt. Det kretsar kring arbete och studier, t ex en utdragen jobb-kickoff ute på landet, med en förförligt massa människor. Alla nya, och man fick jobba på det sociala planet - snacka lite mysigt åt höger och vänster.

Inatt var jag på en kurs i engelska. Läraren insjuknade. Motvilligt tog jag över, men kände alltså inte riktigt för det. Min engelsklärare från gymnasiet ville sitta med och lyssna. Innan hon ens var färdig med att föra fram sitt önskemål, körde jag ut henne (på ett hyfsat taktfullt sätt), och sa med bestämdhet att detta inte passade mig. Men drottning Elisabeth, som redan hade slagit sig ner, fick min tillåtelse att stanna.

Ja, det är en hel drös av såna här drömmar med jobb/studier...

Drömmen som jag fokuserar på idag har ett halsband utlöst.

Några somrar när jag var liten var jag (som sagt) i Ruhpolding, Bayern. Min Oma var ofta med. En gång gick hon och jag till en träsnideriaffär, och jag fick välja något jag ville ha i present. Jag fastnade för två saker, och fick båda. Det söta trähalsbandet ovan, och en litet fint snidat föl. Halsbandet har jag först nu börjat använda - jag har det på mig nästan varje dag.

För några nätter sen "var" jag på ett enormt utbildningsställe, och Oma var ledaren för en kurs, med ett innehåll som inte var så tydligt. Flera gånger kände jag mig undrande inför vad det var för slags ämne som det arbetades med. Det var så mycket folk, och det saknades stolar. Oma fixade snabbt en extra stol till just mig, och gav mig en del andra privilegier, samtidigt som hon undervisade med stor pondus. Hon var avslappnad och självklar, fastän det var flera hundra studenter/elever. Och det var jättesvårt, kanske för att man inte visste vad det handlade om... Hennes undervisningsmaterial var verkligen från "Anno Tobak", och våra skrivhäften och pennor var svåra att använda. Men vi kämpade på, så att svetten lackade.

En dam som har "förföljt" mig i snart två veckor är Karen Blixen. När jag äter frukost tänker jag: Karen Blixen. Detta har förbryllat mig. Men nu har jag äntligen analyserat det. Några gånger denna sommar har jag ätit frukost på Blixtåsvägen. Yoghurt med olika frukter skurna i, och honung från grannen, som har biodling. Jag döpte honungen till blixtlåshonung. Att Blixen fortfarande dyker upp vid frukostbordet, beror nog på att jag har vant mig vid att det är så.

På mitt nattduksbord har jag en bok som heter "Hjärnan", och den läser jag ur ibland. Bl a finns det avsnitt om minnet/minneskopplingar och liknande. Det är ganska intessant. Och härom dagen såg jag ett teveprogram om bl a en tjej som inte står ut med siffran/antalet 4. I hennes affär var det ett prisvärt erbjudande på fyra coca cola-flaskor. Hon ville köpa dem, men mådde illa av antalet, och skylten där det stod: 4 st. Hon tvekade, men fann en lösning; hon tog tre vanliga, och en light. Det mjukade upp det "förskräckliga antalet" en aning. Men hon sa också med en lite plågad grimas: Nu får jag dra härifrån illa kvickt.

Tänk så mycket med 4 som kan dyka upp under en dag... fönster med fyra rutor, ord med fyra bokstäver, fyra personer som står och pratar... Allra först i programmet nämndes att det är vanligt att man inte vill gå på streck. Tänk er då denna "noja" en miljon gång värre. Jag funderade på hur det skulle vara, om man under en dag ständigt fick tavlor som hängde snett i sitt blickfång...

Detta med att siffror/antal har varit jobbigt för folk, har jag stött på förut, men det verkar svårt att analysera anledningen till det...