Hjärtklappning

Här börjar min lilla kvällspromenad i grannskapet. Detta träd står utanför mitt hus.








Nu har jag slunkit in i grönskan intill vägen, in i en lummighet och fram till en glänta. Med all säkerhet har här stått ett hus och funnits en trädgård, en gång i tiden, flera tecken tyder på det. En härligt skyddad plats att bo på... Det är andra gången jag har dristat mig till att gå in här helt ensam...



Precis efter att jag tagit detta kort, fortsatte jag på stigen, sneglade av någon anlednig åt vänster... och såg en halvnaken? senig, hårt brunbränd, kortsnaggad man med svarta ögon halvsitta? under bladverket, lite halvgömd. Våra blickar möttes, och hjärtat började slå jättesnabbt. Min första tanke var: Hur tar jag mig ut ur denna lummiga, skylande grönska, på snabbast möjliga sätt, utan att se rädd ut? Jag gick snabbt, snabbt, snabbare - med hjärtat som en otäck klump i halsgropen - och var tvungen att vända mig om lite hastigt några gånger (trots att jag visste att jag förlorade försprång? på det). Puh!! Äntligen ute på gatan. I säkerhet, men jag var fortfarande på riktigt skakiga ben. Det lättade... men först efter några hundra meter.