Adventsänglar

Pälsresa

I slutet av 80-talet, när jag var i Barcelona, vimlade det av damer med päls och boor. Som sagt arbetade Alex som pälsleverantör. Jag följde med honom en vecka. Några av stoppen var Tarragona, Alicante, Valencia, Murcia, Sueca och Granada.






På kvällarna tog vi in på hotell, och vi bar alltid in den stora pälslådan. Annars hade det kunnat gå illa. Ofta fick jag sitta vakt i bilen, medan Alex var inne i affärer och konfererade och levererade. Jag fick order om att alltid låsa om mig. Första gången då det blev alldeles svart när jag satt där i bilen, förstod jag inte vad som stod på. Men det var en folkhop som hade fått syn på rävsvansarna som hängde över lådkanten. De stod som mycket påträngande, gläfsande hundar över bilen. Efter ett tag vande jag mig.


I Valencia vek vi av mot inlandet, först till Murcia. Vi övernattade i Sueca, en liten mysig by. På vägen mellan Sueca och Granada var det ödsligt, där bodde klippfolket. Det såg intressant och oerhört primitivt ut med klippboningarna med fönstergluggar och små dörröppningar. Jag hade gärna velat stanna och titta, men Alex avrådde bestämt.

I Granada ville vi gärna gå och titta på Alhambra, men vi kunde ju bara göra det en i taget. Så vi avstod, eftersom vi ville gå tillsammans. Lite snopet att komma ända till Granada, och missa Alhambra. Men jag har det kvar till en annan gång...

Parque Güell

För ganska länge sen åkte jag till Spanien för en månad. Det var i januari. Jag hälsade på Alex, som jag hade lärt känna under den sista av mina kibbitzvistelser. Han hade prövat på att bo i Sverige ett år, men tröttnade främst p g a språket, som han hade svårt för att lära sig. Så han slog sig ner i Barcelona med sina tre syskon. Där kunde han äntligen få tala sitt modersmål. De var från Buenos Aires, och det sägs att Barcelona påminner mycket om deras hemstad. Alex hade träffat en israelisk pälshandlare, som han fick jobb hos; att leverera pälsar till affärer längs östkusten fram till Granada. Rami var servitör, Martha hade jobb som mässvärdinna (också på nåt sätt genom israelen) och lillasyster Juana gick på dansskola. Hennes skola kostade ju en del, men Alex var mycket mån om att skaka fram pengar, så att hans lillasyster fick göra det hon helst ville och som hon var bra på. Deras mamma, som bodde i Nathaniya i Israel, sköt också till lite pengar när hon hade möjlighet. Syskonskaran bodde i l´Hospitalet de Llobregat, en sunkig förort med fula höghus.

Barcelona föll mig i smaken, det var något med atmosfären som var attraktivt. Och där blev jag varse platanbollar för första gången. De hängde som fina dekorationer vart man än vände sig.

Klockan på hans arm...

Här sitter Rami som en Gulliver på en utsiktsplats i Güellparken. Klockan är två på dagen. Ett stort sällskap har just gått ner, och fram till oss kommer två killar. Den ena säger nåt till mig, som jag inte förstår. I nästa stund har vi varsin lång knivsegg på våra halsar. Stålet var kallt, kommer aldrig gömma känslan av en mycket lång knivsegg mot strupen. Vad gör man? Rami pressade hest fram till mig: Ge honom alla pengar du har. Det gjorde jag, halva reskassan. De tog Ramis klocka, men min var inte intressant. Då kom en tredje, lite yngre kille upp vid min sida. Jag kokade av ilska över detta övergrepp. Helst ville jag sparka till killen vid min sida så att han han skulle ramla ner från utsiktsplatsen (det fanns nämligen inget räcke), men jag tänkte att då kanske en av de andra verkligen sticker en kniv i mig, så jag avstod. Sen ville de rota i min väska, men jag öppnade inte den för jag ville inte förlora min kamera. Killarna började bli nervösa, för när som helst kunde ju någon komma upp. Helt plötsligt var alla tre som uppslukade av marken.

Vi hade bara tittat på halva parken, som verkligen hade varit jättekul att gå omkring i, men nu var intresset för parken som bortblåst. Jag gick så gott jag kunde, på mina ben som var som kokt spagetti - inte så väldigt stabila.

Rami berättade att killen som först tilltalade mig hade sagt: Ställ dig där bakom betongkorset - annars dödar jag dig. Jag hade bara glatt svarat: I don´t understand!

Än idag känner jag mig mycket avvaktande inför denna i och för sig förtjusande park. Förmodligen kommer jag aldrig mer sätta min fot där.

Litterära marker

Här börjar min färd på morgnarna. Detta är den värsta konkurrentens kontor. Ser inte alltför konkurrenskraftigt ut, men faktum är att de har lägre priser. Ett sätt att spara in är att ha ett sånt här kyffe som lokal.

Nu glider vi in på litterära marker, om man får lov att vara lite långsökt. Detta är Bjurslätt på Hisingen, där Viktor Rydberg var en del på somrarna när han var anställd som journalist på Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under S A Hedlunds befäl. Rydberg och Hedlund blev vänner, men framför allt var det Hedlunds fru som ömmade för Rydberg, och bjöd in honom att följa med till deras sommarstuga i Bjurslätt. Under vinterhalvåret bodde de på "fastlandet", men varje sommar satte de sig i sin roddbåt och tog sig över till "ön".






Nu kommer min snabbväg bakom konditoriet. Konditoribiträdet tipsade mig.


Här står de som ystra ungdjur i sin hage och väntar på att släppas ut på resa, till Jokkmokk kanske, eller neråt Europa...

Bostadsbryderi

Sedan säkert ett halvår är jag utan termometer. En skata snodde den - en flygande skata (kråka) får nånting (gammalt uttryck från Varberg, med betoning på nån, låter lite fjantigt men så ska det vara, används nuförtiden till barn som bara vill sitta hemma och spela dataspel, men följer de med till stan t ex, kanske de får nån liten grej på torget). Förmodligen var det extra kallt idag, för måsens bostad gick itu.

Jag tänker inte limma hans cikada, för den skulle säkert spricka igen. Så därför får han bo så här - inte lika tjusigt som tidigare visserligen.


Jag bör nog bjuda till lite för måsen i hans plötsliga omställning. Lite mjukt under huvudet var han i alla fall värd. Alltid nåt.

Isplankan

Sommarlängtan...

Måsen som somrig charmknutte.

Nej!

Måsens bostad börjar rämna. Men hur skaffa en ny bostad åt honom - det måste ju se ut som om han har en kropp, inte det lättaste att hitta.

Snöbjörnen

Kvarglömd

Islyktan

Det var två ädla konungabarn
som lovade varandra sin tro
Emellan dem var en brinnande eld
och så en rinnande flod.

Hur skall jag till dig komma
uti denna mörka kväll?
Jo, du ska tända eld uti lyktan,
som lyser dig min vän.

Där stod en falsker tärna
och hörde på deras ord.
Hon blåste ut ljuset i lyktan,
så han drunknade i böljorna blå.

Hur skall jag till dig komma
uti denna mörka kväll?
Jo, du ska tända eld uti lyktan,
som lyser dig min vän.

Jungfrun hon gångar sig till stranden,
hon gångar ned till strand.
Så träffar hon där lilla fiskareman
som fiskar nere vid vann.

Se god dag, se god dag lilla fiskareman,
som fiskar nere vid vann.
Haver du sett något vackert lik,
som vilar på havets bonn?

Hela natten har jag fiskat,
men ingen fisk jag fått,
men ett vackert lik det har jag sett,
som vilar uppå havets bott.

Jungfrun drar av sig guldkedjan,
guldringen av hon drar.
Så giver hon det lilla fiskareman,
som fiskar nere vid vann.

Hälsa nu hem till min fader,
och så min kära mor
och säg dem att jag vilar
under böljorna blå,
hos allra käraste min.

Raun

Fritid på Kurhaus...

... fanns det, men inte så förskräckligt mycket. Vi var några som bodde där. Vi själva hade bara en trappa ner till jobbet.

På nätterna höll vi till på Kurhaus´ tak en del, men vi drog oss också ner i Bierbrunnen...


Men snart var det dags för jobb igen...

Lite musik medan man jobbade...