torsdag 19 juni 2008

Alice





... heter jag, och jag är en ganska snygg hundtjej. Jag tycker att jag har rätt fräcka trekantiga ögon... Min husse säger att jag är mycket feminin, han säger också att jag är photogénique, fast det vet jag inte vad det betyder... Jag tillhör en väldigt liten flock - det är bara jag och min ledare. Jag jobbar med fågeljakt, rätt stressigt emellanåt, men kul. När jag är ledig brukar jag ligga och dagdrömma eller sova skönhetssömn. Smink använder jag inte, men min husse brukar torka av min nos och mun då och då - jag blir ofta lite snuskig för jag bökar gärna bland fågelkadaver och mycket annat smått och gott...

Isdroppe
















Här är mitt fina födelsedagshalsband, av märket baglady - man får en liten tygpåse till, som man kan förvara smycket i när man inte använder det. Bagladysmyckena är mycket söta, men namnet baglady är inte särskilt fyndigt, anser jag. Det är även missvisande, ja rent ut sagt malplacerat (men jag tror att tanken vad gäller namnvalet är att man ska lägga märke till namnet, och inte glömma det - för det gör man ju inte). Associationen går ju direkt (för mig i alla fall, säkert för många) till det som inte alls har med flärd att göra. Det blir lite "jobbigt" med två så motstående signaler, jag kan inte få dem att smälta samman till en harmoni.











Jag är speciellt förtjust i isdropparna - jag har länge velat ha ett halsband/armband med just isdroppar, eller i alla fall något av "is". Denna önskan uppstod när jag för några månader sen tittade på ett teveprogram om Grönland, där man bl a fick följa med till en affär, där de hade ett jättefint armband med små pälsbitar och iskuber (varannan). Det fick mig att fantisera om att jag åkte släde invirad i en härlig päls medan jag svischade förbi gnistrande is... och dessa sinnesintryck av helt enkelt päls och is, koncentrerat i ett vackert smycke... jättehärligt och fint, tycker jag!

En bit av min, som jag själv tycker, ursöta födelsedagsklänning (som jag fick mig tillsänd i ett grönt och skönt paket), som passar bra ihop med ett nitbälte - 700 nitar, 700 kronor, Alamé alltså...







Denna snygga hundprinsessa är nog sötast naken, men halsbandet med isdropparna skulle hon med all säkerhet passa i...

lördag 14 juni 2008

Rosensås

Idag åt jag något väldigt gott, ute i solskenet. Jag kan verkligen rekommendera att bjuda på detta: perfekt sommarfestmat, och gästerna kommer att gilla det (mycket!). Här är receptet:

Kycklingsallad (12 personer)

2 grillade kycklingar
1 gurka
1 isbergssallad
2 paprikor
1½ hg lagrad ost
2 knippor rädisor
5-6 tomater i klyftor
3 kokta ägg i klyftor
8-10 knaperstekta kalla baconskivor
(svarta oliver)

Innan gästerna kommer kan man skära kycklingarna i småbitar, steka baconskivorna och koka äggen.

När gästerna kommer kan man låta dem skära grönsakerna m m, medan man själv gör:

Rosensås

lika delar vispad grädde och majonnäs, smaksätt med curry, chilisås och tabasco

(såsen kommer att bli svagt rosafärgad - mycket snygg!)

torsdag 12 juni 2008

Rosenkugel



Förra veckan hade jag fikabesök av en tidigare arbetskamrat. Jag visade honom min blogg, och han tittade och läste lite. Sen vände han sig emot mig och såg ut som ett X i ansiktet och frågade: "Vad är en rosenkugel?" Jag pekade snabbt på min fönsterbräda, där en röd rosenkugel står/sitter i en krämfärgad blomkruka med lite halm i. Han sa nästan lite besviket: "Men det är ju en vanlig julkula." Jag lyfte upp rosenkugeln och visade att det visst inte var nån julkula; jag tog av gummiskyddet från skaftet med hål i, och förklarade att man ska sätta rosenkugeln på en "besenstiel", och ställa ut i trädgården (bland rosorna, misstänker jag...).

Min rosenkugel är en 12 centimeters (i diameter). Den köpte jag på Hornbach (tyskt bygg- och trädgårdsföretag) förra sommaren. De sålde rosenkuglar till vrakpriser, eftersom man inte är bekant med dessa i Sverige (här har man ju visserligen också kulor i trädgårdar, men de ligger på marken, och finns uppenbarligen bara i mattblått). Förutom den röda köpte jag en grön, till mina föräldrar. Jag anade att de skulle vara ganska tveksamma, och därför köpte jag en liten, 10 centimeters, så att den skulle vara lite diskret. Den röda hade jag för avsikt att skicka till en kompis på Gotland, men jag avstod, eftersom jag var rädd att den skulle gå sönder under transporten. Gick sönder gjorde min första rosenkugel, när jag en gång klumpigt stötte till den. Den var lila och tjusigt krackelerad (15 centimeters).

En gång var jag i Domont, norr om Paris, och tog hand om en väninnas hus, bil, hund och katt några dar. Jag lärde också känna hennes granne, som ursprungligen kom från Bayern. Jag blev stormförtjust i hennes rosenkuglar - hon hade t o m en i guld! När jag skulle resa hem kom hon med någonting invirat i papper - det var den lila rosenkugeln som jag fick i present. (Hon förstod att presenten var mer än välkommen.) Till höger: målning av Marie-Do Lonne-Smith, Domont.

Vad jag förstår så är det starkaste rosenkugelfästet i Bayern, men det kanske finns lite "öar" här och var, ja, inte vet jag exakt var... jag får undersöka det. Det jag vet är i alla fall att de första rosenkuglarna var blå.

onsdag 11 juni 2008

Språk


Teddy och jag hade viss brevkontakt efter att jag åkte hem sommaren -82. Våren därpå meddelade hon att hon och hennes man hade varit på en utlandsresa, men att han hade fått ett slaganfall eller stroke eller nåt sånt, och de hade fått avbryta resan.

När jag kom tillbaka till Daliyya sommaren -83 träffade jag naturligtvis paret igen. Teddys man, som hade tyska som modersmål, kunde jag tala obehindrat med, men jag var en av de få på kibbutzen som han kunde tala med, eftersom hans hebreiska var fullständigt utraderad. Teddy berättade att hon fick lära honom allt från början: ja! nej! godmorgon! god eftermiddag! god natt! (ken, lo, bocker tov, erev tov, laila tov). Märkligt, att det ena språket var helt ograverat och det andra hade försvunnit spårlöst. För övrigt mådde han hyfsat bra, men var lite ostadig i kroppen, framför allt i händer och armar - jag bar hans frukostbricka till bordet flera gånger. Men han var så jätteglad att träffa mig - någon som han kunde tala obehindrat med, på sitt modersmål. Jag blev riktigt rörd. Efterhand lärde han sig mer och mer hebreiska, men det var ju som ett nybörjarspråk för honom...

Tänk, tänk... att lära sig räkneorden på nytt som vuxen: echad, schtaim, schalosch, arba, chamesch, schesch, scheva, schmoni, teischa, eser...

Apropå Teddy så kunde hon ju naturligtvis fortfarande inte se några färger (undrar om det är tappar eller stavar som saknas, eller är det nåt annat kanske...), och vi kom i samspråk om detta igen. Hon nämnde bl a att hon på ett mycket tidigt stadium hade lagt alla färger "på hyllan". Det gick ju ändå inte att föreställa sig vad en färg kunde vara... och när folk pratade om färger, brukade hon gäspa lite grann och låtsas som om det regnade.

Avocado













Ett av mina jobb som jag hade en längre tid var som avocadosorterare. Jag fick alltså lära mig att känna på avocadon vilken grad av mjukhet den hade. De som var alltför mjuka eller hade "luftområden" under skalet sorterade jag bort, likaså naturligtvis de som var för hårda; de fick vänta på sin tid, s a s. De som alltså var absolut klockrena i ögonblicket, la jag snyggt upp på en enorm bricka i frukostbuffén. Brickan och ibland brickorna fick fyllas på under frukostens gång - vi var 800 personer på kibbutzen, och de flesta åt i matsalen.

tisdag 10 juni 2008

Amos Oz


Mellan mina kibbutzvistelser läste jag Amos Oz första bok, skriven 1966. Den öppnade jag och började läsa för andra gången härom kvällen, i sängen, och... kolla så bra lakanen och boken passar, färgmässigt alltså. Fast det blev ju klart maffigare med ett helt lakan, förstås... med den lilla boken som simmade runt i "sina egna färger".






Här får ni kika lite...