Asfaltskarusell

Det var kolmörkt och natt. Klockan var ett och jag skulle gå hem från grannkibbutzen, där jag hade besökt några vänner. När jag hade kommit en liten bit på väg, körde en bil upp vid min sida. I bilen satt två män i 50-årsåldern, som hörde sig för om vägen till Tel Aviv. Jag gav dem en vägbeskrivning och passade på att fråga om jag kunde åka med en bit. Det gick bra och jag hoppade in i baksätet. Efter en stund sa jag: "Nu kan ni snart stanna och släppa av mig." Inget svar. Bara två tigande tjurnackar. Jag upprepade vad jag hade sagt, med en ond aning som hade börjat stiga upp inom mig. Tjurnackarna fortsatte att vara stenstoder. "Stanna! Här är min kibbutz!" De saktade inte in. De körde förbi. Och körde... och körde. Tappade helt tidsuppfattningen. Blodet blev till is i mina ådror. Jag sa inget mer. Kände att så här nära min sista stund hade jag aldrig varit. En förlamning spred sig i kroppen. Jag tittade ut genom fönstret, neråt, och bilen började röra sig konstigt. Jag såg asfalt som snurrade runt på ett underligt sätt. Jag förstod inte riktigt vad som hände. Helt omtöcknad satt jag bara och hängde en lång stund. Till slut tittade jag upp lite uppgivet. Då såg jag något som verkade bekant, men ändå inte... det var infarten till min kibbutz. Bilen stannade vid vår vändplats, en plats som jag under resans senare del inte hade trott att jag skulle få återse. Den ena mannen hoppade ut och öppnade bildörren för mig och sa: "Gör aldrig om detta." Sen tillade han att de hade velat ge mig en läxa, som jag aldrig skulle glömma. På ben som var som kokt spagetti klev jag ur bilen, och med ett matt "Bye" avlägsnade jag mig.