Ben som bly

Jag kan inte komma upp här för det är för högt, så jag står och skriver lite här nedanför denna gigantiska dörr. Jag skulle heller inte kunnat öppna dörren, för jag når ju inte upp till dörrhandtaget.

Oj, vilken smällfet rosett! Den är gjord av rent ister, ja ni vet, sånt som en del skär bort från julskinkan.

Nu förflyttar vi oss till min kibbutz i Israel. Där träffade jag Alex och hans argentinska landsmän. Jag gick ofta till deras hus och hälsade på. Jag kunde vägen; först gick jag på gången med volontärernas hus på bägge sidor, fram till den långa trappan. Gick man uppåt, åt höger, kom man till den enorma matsalen, med plats för 800 personer (kibbutzens invånartal). Gick man neråt, till vänster alltså, kom man ner på en väg som ledde till Coffeehouse (där man spelade spel, åt så mycket kakor man ville och drack choklad). Från den vägen svängde en stig in till vänster, och en bit in i den täta grönskan bodde argentinarna. Ja, jag kände denna väg utan och innan, visste exakt när jag skulle svänga av.

En gång när jag var på väg till dem, gick jag och tänkte på än det ena, än det andra. Plötsligt kunde jag inte ta ett steg till, för hela jag blev tung som bly, faktiskt. Då tittade jag över axeln... jag hade gått fem meter för långt. När jag nu vände på klacken, försvann tyngden i mig. Jag gick in i lummigheten mot deras hus. Vi fikade och pratade som vanligt, planerade en resa på nästa day off. Vart skulle vi åka? Jo, det var Jerusalem som stod på tur.