Såna här pappägg har aldrig riktigt attraherat mig. Nej, jag har nog inte riktigt fattat det roliga med dem. När jag var liten och min kompis stolt visade upp sitt stora pappägg till brädden fyllt med godis, tyckte jag lite synd om henne. Men hon såg hur nöjd ut som helst. Ja, det har ju med olika familjetraditioner att göra. Själv hade jag mina ägg, hönor, tuppar m m i en stor plastpåse. Dem hade jag samlat själv. Och det var Påskharen som hade värpt allt detta ute i naturen, på ibland lite kluriga ställen. Och min kompis fick aldrig göra detta roliga. Men, som sagt, hon var mer än nöjd med sitt stora ägg, och hade ingen längtan efter att stifta bekantskap med en äggläggande hare.För oss som barn var denna äggletning något lustfyllt och spännande, och även som vuxen har det varit kul att vara Påskharen. Det är som en riktig sport att hitta de bästa ställena - i ett träd, där man ibland kan kila in ett småägg i barken… på grindar, i stenrösen…
Som bäddat för Påskharen att lägga ut sina gula ägg - för att skärpa uppmärksamheten hos äggletarna!
