lördag 8 augusti 2009

fredag 7 augusti 2009

Ales stenar och backafall

Upp, upp till Ales stenar och backafallen (eller är det bara Ven som har backafall... eller får man kanske även kalla dessa så...). Sist vi var här hade vi inte "tid" att gå upp och titta - vi var "tvungna" att åka till systemet för att köpa en flaska rosévin... det var helt enkelt roséväder!



Stenen har spruckit och måste hållas ihop.




59 är de.

torsdag 6 augusti 2009

Gislöv

Tredje övernattningen blev i Gislöv, bara några kilometer från Glimmingehus. Gislövs Stjärna hette det, och var en fotbollsklubb med fotbollsplan precis utanför barackbyggnaden. Vi förstod att vi skulle "hålla oss borta" mellan 19 och 22, eftersom det skulle vara match och sedan skulle en hord tonårskillar springa till duschrummet, som låg vägg i vägg med vårt helspartanska rum, som visserligen var vackert aprikosfärgat, men man hade önskat sig ett aldrig så litet bord, där man hade kunnat ställa sin vattenflaska t ex, som komplement till... endast två sängar.

Vi var nöjda med att "hålla oss borta" på kvällen, eftersom vi ville ta en sväng till Glimmingehus. Tidsmässigt passade det bra; vi hann gå runt och titta lite själva först, sen var det en guidad visning. Efteråt blev det många olika medeltida tävlingslekar; kasta hästsko, kasta (vanlig) sko (liggande på rygg och kastet gjordes med fötterna genom att man först klämde en sko mellan dem), rövkrok... Dra skinn var det roligaste att titta på: med rep markerar man en cirkel, två personer fattar tag i samma skinnbit och sen ska man försöka få motståndaren att hamna utanför ringen. Här var det inte styrka som gällde, utan list och snabba reaktioner.

Dassen.

Tidigare på dagen hade vi sett raps som tröskades. Jag hade inte kunnat gissa det - men den var kolsvart när den sprutade ut. Här är ett rapsfält, där halva rapsstråna är avslagna. De ska eftermogna ett tag innan de tröskas. Jag blev nyfiken på att smaka på rapsen... drog av några baljor och ut trillade en mängd små, kolsvarta, perfekt rundade "gevärskulor". Jag smakade aldrig på dem, de såg inte ut som något man smakar på.



onsdag 5 augusti 2009

Sankt Olof x 4

Tillbaka till min absoluta favoritkyrka, Sankt Olof. Lika fint vitkalkad, då som nu. Och trappgavlar - ju fler desto gulligare.

Det visade sig att vi anlände till kyrkan just på Sankt Olofsdagen, den 29 juli - helt av en "slump". Denna dag är det marknad alldeles intill kyrkan. Vi kom tidigt på förmiddagen och såg marknadsstånden iordningställas. En liten titt hann vi med, men sen var det kyrkan som drog, med all sin kraft...

Det var här som Olof den Helige dyrkades. Stora pilgrimsskaror vallfärdade hit för att tillbe honom, dricka av den heliga källans vatten, stryka sig med Olofsbildens silveryxa och offra pengar i kyrkans offerkista eller i källan.

För att kunna ta emot den växande pilgrimsskaran var man tvungen att bygga till de två sidoskeppen. Man kan ana att kostnaden för tillbyggnaden helt kunde täckas av de ständigt inströmmande offergåvorna.

De inristade pilgrimsmärkena trängs. När namnet fanns ristat i Sankt Olofs helgedom, så stod också personen som bar det namnet under helgonets beskydd och kunde trygg vandra vidare på sin pilgrimsfärd genom livet.



Samhället där vi övernattade heter också Sankt Olof. Men från början hette orten Lunkende. Stället var inte särskilt charmigt, det kan man inte heller säga om vårt vandrarhem, men det dög åtminstone att övernatta i, och i samma byggnad fanns faktiskt en hyfsad restaurang, som drevs av en islänning.

tisdag 4 augusti 2009

Hagestad



Österlen igen. Det var tretton år sen jag var här sist. Då polletterade jag min cykel till Ystad, och styrde allra först min röda Rex mot just detta område - Hagestad, i sydöstra delen, nära Sandhammaren och Backåkra.

Denna gång blev det Tygegården, ett stenkast från Backåkra vandrarhem (där jag övernattade när jag var cykelburen). Här var det tyst och lugnt, medan det andra stället hade varit ett riktigt socialt centrum. Alldeles intill huset betade kor och en jättelik tjur, och ystra kalvar for omkring som jehun. De var kul att titta på medan man plockade och mumsade i sig stora, lite mörkröda körsbär fyllda av sötma.


Nästa dag när solen började värma, var det dags att promenera de 1,2 kilometerna (uppmätt kvällen innan) till den härliga stranden och de svallande, höga vågorna. En sån här ovanlig skönhet höll just på att ta sig över vägen i allsköns ro... En bil var i antågande medan jag fotograferade, det kunde man inte ta miste på, dessutom i rätt hög fart. Med knapp marginal sträcktes en rådig hand ut, tog "huset" mellan tumme och pekfinger och i en tjusig båge fick snigeln göra en luftfärd, och landade mjukt på trygg mark vid sidan av vägen. Med ett skrapande och brakande, och en alltför sen inbromsning dök bilen upp. I rena förskräckelsen inför det plötsliga och starka oljudet kastade jag mig av vägen och blev ordentligt nällad (bränd av nässlor) långt upp på benen. En kille, som stod på ett skateboard som var fastbundet i ett rep efter bilen, hade ramlat. Vilken vansinnig idé att åka skateboard på det sättet!


Jag hade berättat för mitt resesällskap om sanden i Sandhammaren, som ligger nära denna strand. Berättat om första gången jag var på Österlen. Det var när min syster och jag vandrade och liftade runt. Då bodde vi i Sandhammaren, och var naturligtvis nere vid havet. När vi gick barfota i gåsmarsch i den ljusa, mycket finkorniga sanden, hörde vi hur någon/några visslade efter oss (trodde vi). Vi fick för oss att det var några killar som gömde sig i sanddynerna. Varje gång vi stannade och vände oss om, tystnade visslingarna. Och varje gång vi började gå, hörde vi dem igen. Mystiskt. Sen kom aha-upplevelsen. När vi upptäckte att det var när vi satte ner våra hälar i sanden, som nästan var som mjöl, som ett visslande ljud uppstod.

Tyvärr visslade det inte om hälarna på denna strand. Var sanden aningen grövre här? Jag fick ett infall att springa ner och kasta mig i de höga vågorna. Då visslade det! Här behövde jag alltså springa för att framkalla ljudet. Det var kul att återuppleva detta, men jag kom av mig i min häftiga framstormning. Det blev en helt annan typ av bad - jag la mig helt enkelt bara helt kort ner i vattnet i strandkanten, efter mycket om och men. Vågorna var så höga och vattnet var lite väl friskt.

måndag 3 augusti 2009

Ästad

Ja, här är det. Mitt ute på bonnalandet ligger Ästad Gård med stort häststall, Varbergs största kök, söta knuttimrade stugor med grästak som tyskar älskar att bo i, undervattensbastu och mycket mer. Hit kan man komma på kickoff, svensexa/möhippa o dyl, eller bara för att koppla av. Nu glömde jag nästan... här kan även vuxna få leka. Leken heter Fångarna på gården.



söndag 2 augusti 2009

Promenerar ut på vattnet

Där ute ser man Skälaklippan (som jag väljer att kalla den). Skäl är en äldre form av säl. Ja, det är där de ibland kryper upp och vilar sig. De flesta varbergare säger Sälaklippan, några få säger som jag. Jag säger som jag gör, eftersom jag som liten blev fascinerad av namnet som jag trodde var Själaklippan, alltså en klippa med själar... inhöljd i mystik.