måndag 9 juni 2008

Krig










I januari -82 åkte jag till Daliyya. Egentligen hade jag först fått en annan kibbutz, Malkiyya, som var en gränskibbutz intill Libanon. Min mamma förbjöd mig att åka dit, eftersom hon tyckte att det verkade för riskfyllt. Men hon sa att om hon själv skulle åka på kibbutz, så hade hon velat komma just dit. Anledningen var att hon befann sig i Tyskland under andra världskriget, och hade upplevt en mycket stark sammanhållning, som föddes ur svåra omständigheter. Och denna typ av sammanhållning hade hon inte upplevt sen dess, och hade förmodligen saknat den lite.

I slutet av maj var jag i Haifa och hälsade på Naor igen. När jag skulle åka hem följde han mig till busshållplatsen. Medan vi stod och pratade och väntade på bussen, körde cirka tio militärlastbilar förbi, i riktning norrut. Naor sa att det skulle bli krig ganska snart. Den första juni åkte jag hem till Sverige, och nästa dag bröt kriget i Golanhöjden ut.

Nästa år åkte jag tillbaka till Daliyya på mitt sommarlov. Jag fick reda på att en kibbutznik hade dött i kriget. En kille som varit med, berättade på vilket sätt han hade blivit instruerad och hur han hade utfört detta: han skulle gå från hus till hus, öppna/sparka upp dörren, sticka in gevärspipan, försöka skydda sig och i värsta fall enbart få sina händer/armar beskjutna. Sen skulle han skjuta en massa skott, med början från höger och medan han sköt skulle han glida med geväret ända till vänstersidan. Sen skulle han gå till nästa hus och upprepa proceduren. Han var i ett annat mentalt skick än året dessförinnan. Jag kände knappt igen honom, mer än utseendet förstås. Han var ganska söndertrasad inombords, och flyttade efter ett tag utomlands. Där återhämtade han sig efterhand. Jag var och hälsade på honom lite senare, och då var han mer sig själv igen.

tisdag 3 juni 2008

Kibbutznikar








Jag bodde på en av de rikare kibbutzerna i Israel. Kibbutzen var rik tack vare två fabriker - Arad, en vattenmätarfabrik, och Zohar, en tvålfabrik. Vi volontärer (det var framför allt personer av judisk härkomst, och många "sökte sina rötter") fick en hel del privilegier; varje månad fick vi tre hundra kronor i kolbopengar. Kolbon var kibbutzens affär, där man kunde köpa godis, vykort, tandkräm - ja, lite av varje som man behövde. Skor och kläder fick man reparerade/lagade och i "coffeehouse" kunde man dricka varm choklad och snaska i sig kakor på kvällarna. Varje månad åkte vi på resa i två-tre dagar. Om man åkte på resa själv, efter att ha jobbat in lediga dagar, fick man ta med sig mat och dryck (så mycket som man kunde bära). Min ena bror, som reste runt i Israel, kom och hälsade på i en vecka. Syskon (och även annan släkt) var varmt välkomna och blev mycket väl behandlade och de fick också bo och äta gratis. Han var förtjust - kibbutzen var det bästa med Israel. Coffeehouse var en favorit, för där fick man äta obegränsat med kakor. För övrigt tyckte han att Israel var dyrt och ogästvänligt.


Varje kväll kunde man se på en lista var man skulle jobba nästa dag. Jag hade ett trettiotal olika jobb: plantera träd, plocka citroner, hjälpa till i sjukstugan m m. Den kibbutznik (medlem i kibbutzen) som jag tyckte det var roligast att arbeta med var Teddy, som ursprungligen kom från Berlin. Hon var i sjuttioårsåldern, gråhårig, smal och lite tjusig. Det enda på henne som hade någon färg var hennes otroligt bruna och lite busiga ögon. Hon klädde sig bara i kläder som var i vitt, svart och grått. Anledningen var att hon inte kunde se några färger, (men för övrigt hade hon normal syn). Hon ville inte ha på sig några kläder med färger, eftersom hon inte visste vad en färg var för något. När hon var liten trodde folk att hon var lite efterbliven, när hon t ex hade stora svårigheter att hitta en boll i gräset.

Vi jobbade tillsammans i "communa", där vi lagade och strök kläder, lakan och örngott och även sorterade allt gruppvis. På kibbutzen fanns det olika grupper: bäbisar, barn, vuxna, militärer... Varje grupp hade sin färg, d v s på t ex bäbisarnas kläder och lakan var en liten tygbit i deras färg påsydd på varje persedel. En naturlig fråga jag ställde till henne var: "Hur kan du sortera kläderna (som ju skulle sorteras med hjälp av den lilla färglappen) när du inte kan se färgerna?" Teddy svarade att hon hade lärt sig känna igen nyanserna, men hur lätt kunde det vara...








Shalomgubben var en annan kibbutznik. Han var i åttioårsåldern, mycket lång, vältränad och med bredbrättad solhatt och alltid med ett generöst leende på läpparna. Jag brukade träffa honom på väg till frukosten i matsalen. Då hade han nog redan ätit och var på väg ner till swimmingpoolen, för sitt dagliga gympapass. Han sa alltid "Shalom!" och tryckte in en persika (eller nån annan frukt) i munnen på mig. Jag tackade och tog emot, för vem vill inte ha en persika, visserligen var det ovant att få den på detta sätt. Jag visste inte vad han hette eller varifrån han kom. Det enda vi sa var "shalom", men det var ändå en, framför allt värmande, kommunikation - jag blev alltid lika glad när jag mötte honom. Av andra fick jag höra att han fortfarande jobbade 2-3 timmar per dag, med nåt kontorsarbete (om jag minns rätt). På kibbutzen gick man inte i pension på vanligt sätt, utan man jobbade så länge man ville, i den omfattning som kändes lagom.

måndag 26 maj 2008

Israel

1982

På min kibbutz, som hette Daliyya, lärde jag känna en kille som hette Naor. Han gjorde sin militärtjänst, och var under den perioden knuten till vår kibbutz. Han bodde i Haifa. Jag blev inbjuden dit, och satte mig på bussen. Jag sökte upp Ben Gurion street 18, och ringde på. En äldre kvinna i laxrosa pyjamas öppnade. Jag presenterade mig och sa att jag sökte Naor. Hon sa: "Här finns ingen som heter Naor, men kom in ändå." Jag tänkte: Varför inte? och steg in. Jag blev förd in i vardagsrummet och blev anvisad en plats i soffan, och en flicka, kvinnans barnbarn, tryckte upp kuddar under mina armar, så att jag skulle sitta riktigt bekvämt. Kvinnan var väldigt mysig, och satt i sin laxrosa dress på ett avspänt sätt och konverserade om Sverige och Kanada (där hon hade bott en period av sitt liv). In kom kardemummakaffe, söta bakverk och karameller, en sak i taget, och alltid på ett tjusigt silverfat. Detta var något nytt för mig, att bli behandlad lite som en prinsessa... Samtalet och allt runt omkring var så trevligt att jag för en stund hade glömt bort vem jag egentligen skulle besöka. Jag ringde till Naor, som lite torrt sa att han bodde på Ben Gurion allee 18. Jag avrundade samtalet, tog farväl och gick vidare.



Det byggdes hela tiden nya hus på Daliyya, och det var araber som arbetade med det. Jag lärde känna en av dem, en kille från Nasaret. Jag blev inbjuden dit, och kom faktiskt till rätt adress direkt. Där var det också en prinsessaktig känsla, kuddar kördes återigen in under mina armar, och in kom barnbarnen med silverfat efter silverfat med olika godsaker. Där var alla generationer, och alla vuxna frågade mig om allt möjligt och var mycket belevade. Lite omtumlad var jag även efter detta besök. Silverfaten med karamellerna kommer jag sent att glömma...






1983


Daliyya igen...

torsdag 15 maj 2008

Kreta














ons 30 april

Buss till Heraklion och Knossos. Lärde mig lite av guideturen, men ska läsa mer själv. Liljeprinsen gillade jag. In i tronrummet, där man förr i tiden gick in och biktade sig, kom jag inte. Kön var alldeles för lång, men jag visar en bild på hur väggarna ser ut. I Rhetymnon på hemvägen. Det är en förtjusande stad, också med en fin hamn. Där var läderväskorna mycket billigare, men vi hade för kort tid på oss att shoppa.



ti 29 april

Vi åkte taxi till Chania för 25 euro (vi var fyra). Det var fint i hamnen, men läderväskorna var dyra. När vi blev hungriga valde vi ut ett mysigt ställe hos en tunisier - fylld tomat, paprika och zucchini, och moussaka. På hemvägen blev det buss till Kalives, sen promenerade vi en ny väg, men kom lite fel. En engelsk dam, som hade ett biluthyrningsföretag, körde oss nästan ända hem. Vilken tur!



må 28 april

Busstur i sydvästlig riktning till Agia Irini-ravinen. Vilket landskap! En massa getter. Vindkraftverk. Först gick vi längs en bred, härligt porlande bäck. Mycket upp och ner. När vattnet försvann saknade jag det fina porlande ljudet ett tag... Det fanns växter som jag aldrig sett, bl a mörklila lårhöga jättekallor, de såg lite farliga ut. En hel del eukalyptusträd. Ett träd hade "böjt och lagt ner" en av sina grenar, som hade blivit helt torr och tappat barken, den blev en inbjudande smörgåsbänk med slät fin yta, påpassligt placerad i det strålande solskenet. När vi kom ut ur ravinen åkte vi buss till Sougia vid Libyska havet. Grusstrand, jag gick i med fötterna, varmt. Vacker mörkturkos färg.

onsdag 14 maj 2008

Kreta


sö 27 april

Hotellchefens vandring till Aspro (tidigare Kodana, som betyder koskit, man handlade med koskit där förr, men när man slutade med det ändrades byns namn) där vi träffade Andreas och hans fru. Paret skulle snart tillreda ett påskalamm eftersom det var påskdagen enligt den gregorianska kalendern. De bodde i ett litet hus på 24 kvadrat. Som "grannar" hade de två hus utan tak, fast med väggar och fönsterhål och två för vinden ödsligt smällande fönsterluckor. I "husen" växte träd och buskar. Turkiska familjer hade bott i dem, tills de blev fördrivna.

Köpte en varm klämbaguette till lunch (vid poolen). Promenerade vid stranden, tog en kaffe o kaka på ett strandkafé där servicen var extremt långsam. Promenerade så långt det gick "till höger".






Kreta




lö 26 april -08

Almirida, Kreta

Vaknade inte särskilt utsövda (vi kom ju fram vid två på natten ungefär) och gick så småningom till den maffiga frukosten: bl a tjock yoghurt, russin, valnötter, halvflytande choklad, banan, flingor och flytande honung. Vi satte ett bord i solen intill en hög mur så det var i lä och lite varmt. Satte på mig vadlånga jeans och ett linne, och så var det dags för en härlig promenad till Kalives, i den ljumma vinden... längs blommande olivlundar, förbi en massa fina vildblommor, upp och ner hela tiden. I Kalives tog vi varsin Mythos och aubergine fylld med lök och getost. Vi fick halvas på köpet - den var gjord av mannagryn, socker och olja. Till det drack vi varsin minikopp kaffe med mycket sump i.

torsdag 8 maj 2008



Två solrosor till...