Patrick Malle

Tillbaka till la Gendro, zentemplet.

Om man inte är van vid att meditera i en sådan omfattning som man gör där, kan man få ont i benen. Jag nämnde för min godo (så kallas en dojoledare) från Göteborg, som var där samtidigt som jag under min första vistelse där, att jag hade fått lite ont i benen. Han sa direkt: Gå och prata med Patrick Malle! Jag sökte upp honom, och bestämde en tid när vi skulle ses i dojon. Patrick är zenmunk och läkare och har forskat om hur zen påverkar hjärnan och olika organ i kroppen. En kväll hade han en föreläsning om EEG m m och visade också en video. Man fick bl a se en diafragma hos en operasångare, och jämförelser gjordes med en zenutövares - de uppförde sig på liknande sätt.

Vi sågs alltså i dojon. En annan tjej med "sittproblem" kom också dit. Patrick var den trevligaste personen på hela zentemplet. Han är jätterolig och utstrålar en härlig, robust värme. Visserligen kunde han inget annat språk än franska, och själv kan jag inte så mycket, men vi talade med miner och gester, och det gick jättebra. Mig visade han hur jag skulle arrangera filtar som stöd på ett speciellt sätt för mina ben. Han berättade också hur jag skulle ändra filtarrangemangen dag för dag.

Den andra tjejen hade skolios. Patrick tog bestämt min hand och tryckte den mycket hårt mot hennes ryggrad. Ja, jag kände att ryggen var sne. Han tog fram en gardin, vek den och la den under hennes ena knä.

Vi var båda nöjda efter vårt möte med denne förtjusande munk. Jag följde hans råd till punkt och pricka, och det gick hur bra som helst.

Lübeck

Det var inte jag som kom på idén till detta bildarrangemang... men jag spelade förstås med. Här i Lübeck var jag för ganska länge sen med min bror och hans australiensiska fru, och deras lille son.




Men var är marsipanen... Jo, visst var vi i den fina affären, med så högt i tak. Där fanns naturligtvis marsipan i långa rader, i alla möjliga figurer och former. Vi dröjde oss kvar... nästan som en liten julafton. För övrigt bodde vi på ett trevligt, barnvänligt vandrarhem, med naturen precis utanför dörren.

Nu kan ni gå in här och titta på marsipan. Jag rekommenderar särskilt Brotzeitplatte, under Online Verkauf, Leckereien. Även Kartoffeln och kanske Aal.

Svensk höst

Mer svenskt.

Zazen

Deshimaru hade säkerligen en sån här doftpåse, för att lukta gott. Den fäster man på insidan av kimonon eller kesan (ett extra stycke tyg över kimonon), om man är ordinerad till munk eller nunna.





De flesta zenutövare som jag träffade på la Gendro var antingen läkare, sjukgymnaster eller jobbade inom annat i sjukvården. Betydligt fler än i Sverige, i dessa sammanhang, hade rakat huvud (även kvinnor alltså), men en kvinna sa att hennes arbete på ett universitet gjorde att hon avstod från rakningen, för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

Något som jag tyckte var riktigt gulligt, var att titta på alla de toffelpar, som stod utanför dojon när det var zazen. Det var flera hundra, i alla möjliga storlekar.

Ett bestående minne av meditationen i den jättelika dojon, som var öppen mot naturen, var alla fågelläten. Efter ett tag hade man stött på samma slingor flera gånger, ibland var det långa, och ibland var det kortvarianter av samma slinga, jag visste inte att det förekom! En av slingorna lät som om den avslutades med något på engelska, nämligen "career", oerhört intressant...

Samu

Ja, samu är alltså arbetet man utför i ett zentempel, och även på sesshin i andra sammanhang. Det är ungefär som en auktion, när man får dagens arbete. En munk/nunna ropar ut vad som behöver göras, man vinkar lite när det kommer upp ett jobb som man vill ha, och då får man det oftast. Jag jobbade mest i slottets enorma grönsaksland, omgärdat av en mur. Det var rensning av ogräs, eldning, plantering och skörd av pumpor och deras blommor (vi åt ofta dessa pumpablommor stekta, plus mycket annat från det stora grönsakslandet, nyskördat, gott!). Jag älskade att arbeta i detta grönsaksland. Under en längre stund varje arbetspass fick man antingen stå böjd eller krypa på knäna. Jag hittade oranga, förträffliga gummiknäskydd i redskapsskjulet, och sen kunde jag krypa omkring hur länge som helst, utan att slita på mina knän.


Hon i mitten var vår trevliga arbetsledare i grönsaksakslandet. Här är det tepaus. Hett te med de örter man ville ha - många att välja bland. Gott i hettan faktiskt, som gjorde att man nästan smälte bort.

Ifall jag skulle åka till la Gendro en tredje gång, så vet jag vilket jobb jag skulle vilja ha. Jo, det att gå runt på ägorna och plocka smakfulla blombuketter att sätta i vaser; på altaret, i matsalen, på kontoret, ja på många ställen... bara för att det är vackert! Och de blombuketter som stod i vaser gick inte av för hackor... så underbart fint sammanställda, som en dröm...

La Gendro

Här är det fina slottet som ligger på la Gendronnières ägor, zentemplet som är hjärtat för soto-zen i Europa. Taisen Deshimaru (1914-1982) förde zen till Europa från Japan. Hans mästare var Kodo Sawaki (1880-1965). En annan gren, en blandning av soto- och rinzai, fördes till USA av Philip Kapleau (1912-2004), också under mitten av 1900-talet.

La Gendro ligger i en stor slottspark med enorma cederträd, där kottarna sitter "uppåt" på grenarna i stora populationer, ja de ser ut som små folksamlingar. Det finns naturligtvis en enorm dojo, med plats för flera hundra personer. På senare år har det även tillkommit en mindre vinterdojo. Men det är på somrarna zenutövarna kommer i massor. En liten sjö med roddbåt, som man kan låna, ligger ganska nära skogspuben. Ja, man kan fortsätta att promenera vidare i skogen tills man stöter på landsvägen.

Det hela har stora likheter med en kibbutz, det finns en stor matsal, en liten affär, sjukstuga, systuga och bostadshus nära slottet och de övriga byggnaderna. Man arbetar ju också här, en hel del med odling och skörd.

Munkar, nunnor, boddhisattvor och andra på Kleine Promenade, som det kallas i vilket land man än befinner sig. Det är en liten promenad i naturen, omedelbart efter den tidiga morgonens meditation. Här har de nyss varit och bugat för Deshimaru, som ligger begraven alldeles intill slottet. Magarna kurrar, och de är på väg till matsalen för att äta genmai, grönsakssoppa med ris och tillbehören soja och gomasio, lätt stekta och mortlade sesamfrön blandat med lite salt. Denna frukostmat fick jag "träna" på lite, men ganska snart tyckte jag att det var jättegott. Och man står sig länge på det.

Steka nån gång

Jag tänkte jag skulle BLANDA lite högt och lågt idag... nej, jag skojade bara.

Det ska handla om ett ord/fras som har fått en ny betydelse, precis som egenavvikelse. Det har inte blivit särskilt spritt, så vitt jag vet så används det endast av 4-5 personer, men mellan oss dyker det upp lite då och då. Själv använder jag det inte så sällan när jag tänker.

För ett bra tag sen berättade en kompis vad hennes son, som då var ganska liten, hade kläckt ur sig när han kom och visade något i en kokbok. Det var ett foto på en maträtt som han tyckte såg god ut: "Den kan vi väl steka nån gång."

Detta lät så festligt så vi var några som började använda detta om andra saker. Och för mig själv tänker jag t ex om jag hittar nåt gammalt klädesplagg i garderoben, som egentligen inte ser så dumt ut: Den kan man ju steka nån gång... Eller om man har gjort nån ny bekantskap som verkar trevlig: Honom skulle man ju faktiskt kunna steka nån gång... mycket användbart, faktiskt. Prova själv!