Jourhem

På Falköpingsgatan i Hammarbyhöjden hade han sitt jourhem. Även om han hade bott där i ett antal veckor, så tyckte i alla fall jag att det var svårt att hitta Nemo. Om man hade tur såg man ett par lysande ögon under sängen. Gick man närmare fick man ett fräsande som varningssignal. "Kom inte ett steg närmare!" Kom man ändå för nära, flög en svart rem förbi en. Han ville verkligen inte att man var i samma rum som han. Jag undrade så hur stor han egentligen var. Han var stor, fick jag veta, och var tre år. De första två åren hade han bott i ett asfaltshål, sen kom han till ett katthem. Efter att ha varit där nästan ett år, började man tycka synd om honom. Han hade varit där längst av alla katter, men var fortfarande oerhört skygg. Så han fick ett jourhem.

På nätterna hörde jag ett "tapplande" ett tag, innan jag somnade. Jag förstod vem det var. Jag hade kommit och "tagit" hans nattrum. Det fanns bara köket kvar åt honom, och det fick han hålla till godo med. Där fanns i alla fall ingen - skönt!

Jag småpratade och jollrade med honom, och väsningarna lade sig faktiskt. En gång när han låg i fönstret, med framtassarna så där gulligt inböjda, fick jag faktiskt lov att en liten stund nudda hans tassar med en pälspinne på en dryg meter. Vilken lättnad! Hoppas verkligen att han fortsätter att slappna av. Lite i taget, i alla fall. Men att börja spinna - det tar nog sin tid.