Efter en 45-minutersfärd i luften käkandes en mycket god skinkfralla med dijonsenap, landar man mjukt på Bromma flygplats. Dags för en helg i Stockholm med mycket trevligt inplanerat:
Prerafaeliterna på Nationalmuseum och
Salong Romanowska i en mycket tjusig gränd på Norrmalm. Där var det
Else Lasker-Schüler som var på tapeten s a s. Däremellan var det en hel del flanerande på programmet, även besök på näringsställen. Allt löpte som det var uttänkt, och det tillkom en improviserad och för mig ganska intressant utflykt.
Jag bodde i Hammarbyhöjden, där det låg ett överdimensionerat strutsägg bara ett stenkast bort. Det uppdagades att Bagarmossen, där jag bodde mina första år, bara låg några hållplatser bort. Ja, så varför inte passa på? Sagt och gjort. Men jag inbillade mig inte att jag skulle känna igen mig, jag var ju bara tre år när vi flyttade till Västkusten. (Namnet på skylten är välbekant för mig, för det står i mitt pass.)
Detta mötte en när man kom upp ur tunnelbanans underjord. En stor plats, och i änden av den, snett åt höger, öppnar sig ytterligare en plats, det var kanske menat att vara torget. Och där fanns ett bibliotek.
Nu vet jag att jag är nära, och jag känner att något är mer än bekant... det är lukten av sol på barrträd, närmare bestämt tallar. Detta ÄR ett barndomsminne. Doften berör mig så starkt. En liten kille på sparkcykel visar mig in på gården. Så fint det var! Och så välskött! Så fina träd och växter överallt.
Jag har haft en föreställning om att husen var så här höga, men detta var det enda med en sådan höjd, alla andra var trevåningshus. Tjejen på trappan har vuxit upp här, men hon är yngre än jag, så vi kan inte ha träffats som barn. Ett tag bodde hon inte här, men när hon fick barn flyttade hon tillbaka. Mamma och mormor bor också här. Hon berättade att detta var det första bostadsområdet som byggdes i Bagarmossen. Det var 1956. Husen är renoverade och färger m m är som det var från första början. Fina, mjuka färger, och olika på olika hus. Balkongerna är inte så där tråkigt fyrkantiga utan lite "skarpt rundade". Allt ser fint och harmoniskt ut.
Jag fick plötsligt för mig att det var här i tian som vi hade bott. Säkert fel, inte en aning om vilket nummer vår uppgång hade. Jag vet heller inte vilken våning det var. Men det var i alla fall inte nederst... hm... kanske bodde vi i det höga huset...
Här låg en mataffär (Konsum, sa hon) när jag var liten, men nu är det en föreningslokal. På baksidan hade det funnits en lastbrygga med stora, bruna mjölkflaskor (så minns jag det). Den finns inte kvar.
Den här genomgången tyckte jag mig känna igen, kanske gjorde jag det, kanske inte.
Efter en 45-minutersfärd i luften käkandes en mycket god skinkfralla med dijonsenap, landar man mjukt på Bromma flygplats. Dags för en helg i Stockholm med mycket trevligt inplanerat: Prerafaeliterna på Nationalmuseum och Salong Romanowska i en mycket tjusig gränd på Norrmalm. Där var det Else Lasker-Schüler som var på tapeten s a s. Däremellan var det en hel del flanerande på programmet, även besök på näringsställen. Allt löpte som det var uttänkt, och det tillkom en improviserad och för mig ganska intressant utflykt.
Jag bodde i Hammarbyhöjden, där det låg ett överdimensionerat strutsägg bara ett stenkast bort. Det uppdagades att Bagarmossen, där jag bodde mina första år, bara låg några hållplatser bort. Ja, så varför inte passa på? Sagt och gjort. Men jag inbillade mig inte att jag skulle känna igen mig, jag var ju bara tre år när vi flyttade till Västkusten. (Namnet på skylten är välbekant för mig, för det står i mitt pass.)
Detta mötte en när man kom upp ur tunnelbanans underjord. En stor plats, och i änden av den, snett åt höger, öppnar sig ytterligare en plats, det var kanske menat att vara torget. Och där fanns ett bibliotek.
Nu vet jag att jag är nära, och jag känner att något är mer än bekant... det är lukten av sol på barrträd, närmare bestämt tallar. Detta ÄR ett barndomsminne. Doften berör mig så starkt. En liten kille på sparkcykel visar mig in på gården. Så fint det var! Och så välskött! Så fina träd och växter överallt.
Jag har haft en föreställning om att husen var så här höga, men detta var det enda med en sådan höjd, alla andra var trevåningshus. Tjejen på trappan har vuxit upp här, men hon är yngre än jag, så vi kan inte ha träffats som barn. Ett tag bodde hon inte här, men när hon fick barn flyttade hon tillbaka. Mamma och mormor bor också här. Hon berättade att detta var det första bostadsområdet som byggdes i Bagarmossen. Det var 1956. Husen är renoverade och färger m m är som det var från första början. Fina, mjuka färger, och olika på olika hus. Balkongerna är inte så där tråkigt fyrkantiga utan lite "skarpt rundade". Allt ser fint och harmoniskt ut.
Jag fick plötsligt för mig att det var här i tian som vi hade bott. Säkert fel, inte en aning om vilket nummer vår uppgång hade. Jag vet heller inte vilken våning det var. Men det var i alla fall inte nederst... hm... kanske bodde vi i det höga huset...
Här låg en mataffär (Konsum, sa hon) när jag var liten, men nu är det en föreningslokal. På baksidan hade det funnits en lastbrygga med stora, bruna mjölkflaskor (så minns jag det). Den finns inte kvar.
Den här genomgången tyckte jag mig känna igen, kanske gjorde jag det, kanske inte.
3 kommentarer:
Fina bilder från Kolbäcksgränd! Det ser mycket välskött ut. Och du har rätt - det var i tian vi bodde.
Roligt att det var tian!
Då var det huset på första bilden på bostadsområdet - med så fint "kantigt rundad" balkong.
Roligt att det har blivit så här fint i Bagarmossen nu. Vi flyttade in där den 1 oktober 1954 och då bodde vi alltså i ett byggområde, där det inte fanns riktiga gator ännu. Vår lilla balkong tyckte vi om och där fanns redan då en fin tall alldeles intill.
Skicka en kommentar