Paljettklänning

Alamé förstås.

Guldlockig kyrka

Några tuggor Stockholm

Engelskt bröllop, bruden i lång, vit bröllopsklänning - på väg till Stadshuset, borgerlig vigsel...?

Soldyrkande stockholmare.

Flaggor för vinden.

Skogstapeter

En av Prerafaeliterna gjorde tjusiga naturtapeter. Det var William Morris - här kan man se några med blommor, bär, fruktträd och fåglar.

Frihet

... in die Freiheit zu ziehen, die ist wenigstens stets geschmackvoll tapeziert.

... att flytta till friheten, som ju åtminstone alltid är smakfullt tapetserad.

ur das Hebräerland av Else Lasker-Schüler

Vad är frihet... för var och en? För mig är det en cykelutflykt med behagligt sällskap... till en skogsglänta. Med en korg fylld med kyckling, sallad, nybakat, doftande bröd och vin. En filt att lägga sig på, först lyssna på skogens ljud - på fågelkvitter! Sen sitta och äta den medhavda lunchen och prata om ditt och datt... Oj, där hoppar en hjort fram - skönhet, frihet!

Nu är det dags att ta ett dopp i den lilla sjön... vackra tapeter - i alla riktningar. Himmel, träd, gräs, sjö.

Törst

Vid Jaffaporten i Jerusalem: en arabisk försäljare lutar sig behagligt dåsig mot ett berg av mjuka apelsiner, uppstaplade till en gyllene kulle hög som ett hus; varje frukt väntar på de törstande.

... ein Glas vom Safte der Orange; was will man mehr!!

... ett glas apelsinjuice; vad mer önskar man sig!!


ur das Hebräerland av Else Lasker-Schüler

Syrenpudlar och ELS

In Palestina gibt es keine Dämmerung. Precis så. Tänt. Släckt. En överraskning när jag kom till Israel första gången. Varje gång lika överrumplad, den första tiden. Mit sauberhafter Schnelligkeit wechselt das Hell des Tages mit dem Dunkel der Nacht.

Mitt "bibliotek" består inte av så många hyllmetrar, men där kan man hitta mycket smått och gott. Efter den fina och upplyftande Else Lasker-Schüler-aftonen på Salong Romanowska, drar jag behändigt fram en liten, smal bok ur min tyska avdelning:

En ökenvind fylld av Trampeltiere (kameler, dromedarer) sveper in. Färgsprakande klädedräkter och huvudbonader i utsökta tyger, syner och möten ur ett myller av människor, den orangefärgade, glödande solen... den höga himlen, stjärnor, månen... och så Trampeltiere igen.

Den lilla boken med bilden av henne, där hon bär staden Jerusalen som på en bricka framför sig, innehåller ett flätverk av så mycket fantastiskt... färgerna stannar jag till vid ett ögonblick - jag har lärt mig att BLÅTT och guld var hennes färger, men här kommer även andra:

... Sie sind die schönsten Juden im Liladunkel ihrer Haut... Gesichtszüge aus atmenden Amethyst.

... Rosa ist Triumf in der auserlesenen Stadt. Aus rosafarbiger Seide ein Kleid besitzt für den grossen Feiertag... einen rosa und rosagestreiften Kaftan.

... in zitronen- und orangengestreifter Seide.

Hon föddes 1869 i Eberfeld i Wuppertal, och flyttade med tiden till Berlin. 1933 tog hon sig till Zürich i Schweiz, undan nazistförföljelser p g a sitt judiska författarskap. Hon gjorde resor till Palestina -34 och -37. 1939 gjorde hon den sista resan och stannade där resten av sitt liv, p g a av krigsutbrottet. 1945 gick hon bort, hennes viloplats är Oljeberget i Jerusalem.



Medan jag skrev och la in bilder fick jag en ingivelse: att skapa ett ELS-collage på en stor pappskiva. Det skulle vara väldigt kul, och är också mycket tacksamt; efter läsningen av denna bok är ens huvud fullt av bilder... det är bara att plocka ut sina absoluta favoriter... och klistra, och plocka igen...
Nej! Det är inte så här lugnt och behärskat! Bilderna har gjort det överfyllt i huvudet. Det är i det närmaste en nödvändighet att lägga ut bilderna till ett collage, för att lätta på trycket, återställa balansen i hjärnan.

Om man vill läsa mer om ELS, kan man göra det här och här.

Vid Ada´s Palace

Bladbesök

Jourhem

På Falköpingsgatan i Hammarbyhöjden hade han sitt jourhem. Även om han hade bott där i ett antal veckor, så tyckte i alla fall jag att det var svårt att hitta Nemo. Om man hade tur såg man ett par lysande ögon under sängen. Gick man närmare fick man ett fräsande som varningssignal. "Kom inte ett steg närmare!" Kom man ändå för nära, flög en svart rem förbi en. Han ville verkligen inte att man var i samma rum som han. Jag undrade så hur stor han egentligen var. Han var stor, fick jag veta, och var tre år. De första två åren hade han bott i ett asfaltshål, sen kom han till ett katthem. Efter att ha varit där nästan ett år, började man tycka synd om honom. Han hade varit där längst av alla katter, men var fortfarande oerhört skygg. Så han fick ett jourhem.

På nätterna hörde jag ett "tapplande" ett tag, innan jag somnade. Jag förstod vem det var. Jag hade kommit och "tagit" hans nattrum. Det fanns bara köket kvar åt honom, och det fick han hålla till godo med. Där fanns i alla fall ingen - skönt!

Jag småpratade och jollrade med honom, och väsningarna lade sig faktiskt. En gång när han låg i fönstret, med framtassarna så där gulligt inböjda, fick jag faktiskt lov att en liten stund nudda hans tassar med en pälspinne på en dryg meter. Vilken lättnad! Hoppas verkligen att han fortsätter att slappna av. Lite i taget, i alla fall. Men att börja spinna - det tar nog sin tid.

Back to Bagis

Efter en 45-minutersfärd i luften käkandes en mycket god skinkfralla med dijonsenap, landar man mjukt på Bromma flygplats. Dags för en helg i Stockholm med mycket trevligt inplanerat: Prerafaeliterna på Nationalmuseum och Salong Romanowska i en mycket tjusig gränd på Norrmalm. Där var det Else Lasker-Schüler som var på tapeten s a s. Däremellan var det en hel del flanerande på programmet, även besök på näringsställen. Allt löpte som det var uttänkt, och det tillkom en improviserad och för mig ganska intressant utflykt.

Jag bodde i Hammarbyhöjden, där det låg ett överdimensionerat strutsägg bara ett stenkast bort. Det uppdagades att Bagarmossen, där jag bodde mina första år, bara låg några hållplatser bort. Ja, så varför inte passa på? Sagt och gjort. Men jag inbillade mig inte att jag skulle känna igen mig, jag var ju bara tre år när vi flyttade till Västkusten. (Namnet på skylten är välbekant för mig, för det står i mitt pass.)

Detta mötte en när man kom upp ur tunnelbanans underjord. En stor plats, och i änden av den, snett åt höger, öppnar sig ytterligare en plats, det var kanske menat att vara torget. Och där fanns ett bibliotek.



Nu vet jag att jag är nära, och jag känner att något är mer än bekant... det är lukten av sol på barrträd, närmare bestämt tallar. Detta ÄR ett barndomsminne. Doften berör mig så starkt. En liten kille på sparkcykel visar mig in på gården. Så fint det var! Och så välskött! Så fina träd och växter överallt.


Jag har haft en föreställning om att husen var så här höga, men detta var det enda med en sådan höjd, alla andra var trevåningshus. Tjejen på trappan har vuxit upp här, men hon är yngre än jag, så vi kan inte ha träffats som barn. Ett tag bodde hon inte här, men när hon fick barn flyttade hon tillbaka. Mamma och mormor bor också här. Hon berättade att detta var det första bostadsområdet som byggdes i Bagarmossen. Det var 1956. Husen är renoverade och färger m m är som det var från första början. Fina, mjuka färger, och olika på olika hus. Balkongerna är inte så där tråkigt fyrkantiga utan lite "skarpt rundade". Allt ser fint och harmoniskt ut.

Jag fick plötsligt för mig att det var här i tian som vi hade bott. Säkert fel, inte en aning om vilket nummer vår uppgång hade. Jag vet heller inte vilken våning det var. Men det var i alla fall inte nederst... hm... kanske bodde vi i det höga huset...

Här låg en mataffär (Konsum, sa hon) när jag var liten, men nu är det en föreningslokal. På baksidan hade det funnits en lastbrygga med stora, bruna mjölkflaskor (så minns jag det). Den finns inte kvar.

Den här genomgången tyckte jag mig känna igen, kanske gjorde jag det, kanske inte.