I det lilla samhällets utkant steg jag av. Lantluft. Härligt! Det hade regnat lite och nu sken solen med full kraft. Inte ett moln på himlen. Jag satte kurs upp mot skogsbrynet, förbi småvillor med fina trädgårdar. På gräsmattorna hade en vänlig (och stor) hand lekfullt kastat ut hundratals färgsprakande små ädelstenar. Så vackert! Det glittrade gult, rött, blått och grönt till höger och vänster... blev omtumlad av detta överraskande färgglitter. Var detta sant? På ett trästaket hade samma hand mycket smakfullt lagt ut små glittrande ädelstenar på den övre kanten. Allt för att glädja mig!
Nu hade jag nått skogsbrynet. In i skogen och sen upp för den lilla vägen som ledde fram till en liten husansamlig väl omsluten av skogen. Jag svängde av till vänster, upp för en grusgång, där en härlig grå katt kråmade sig inställsamt i det sköna solskenet. Jag gick naturligtvis mot katten, som slängde sig ner på sidan och ville bli klappad av mig. Katten var så gullig, så jag dröjde mig kvar medan solen värmde ordentligt genom min tröja som var ganska tunn, eftersom den var rätt urtvättad. Knack knack, från insidan av fönstret. Han tyckte att jag kunde komma... nån gång!
2 kommentarer:
Åh, jag förstod inte alls historian, vad hände sedan, vem, var, hur, varför?
Men det spelar väl mindre roll, eftersom det hela var så otroligt vackert beskrivet! Jag gick bredvid, hela vägen, och upplevde magin. Jag kände otåligheten och glädjen hos han som väntade innanför fönstret.
Och icke att förglömma de fantastiska fotona av droppar speglande styvmorsvioler... Det är nästan så jag blir arg! Jag vill OCKSÅ kunna ta sådana bilder!!
Vilken fin respons! Ja, världen kan synas förtrollad nån gång ibland... detta är ett av mina starkaste minnen... av skönhet och naturens lekfullhet.
Skicka en kommentar