En kompis till mig berättade för rätt länge sen vad som hände strax efter att hennes dotter föddes. Det var på sommaren och hon fick syn på en oansenlig men förtjusande liten blomma på marken... och brast ut i gråt. Det ni! Ta en titt på detta rimfrostiga gräs och se vad som händer...
Förmodligen hände inte särskilt mycket. Det handlar ju om sinnesstämning. Och det är ju högst individuellt vad som har möjlighet att påverka en, alla har ju sina specifika "strängar" som ligger på lur för att någon gång få bli "anslagna".
Fungerar hundkexen bättre?
Eller kanske detta solälskande lilla danskex... eller är det konståkning?
2 kommentarer:
Åh jag vet preciiis vad du menar! Det händer ofta med mig med. Och NÄSTAN jämt är det något litet i naturen, eller någon liten fågel, som får fram tårarna. Det är aldrig de stora sakerna.
Grässtrån, frost, dimma, daggdroppar, de sista solstrålarna mot en röd laduvägg innan dagen är slut, osv osv....
Jag har också både haft koltrast, blåmes och bofink i min hand och det var också så magiskt att man ville gråta. Jag har klappat en blåmes på huvudet med lillfingret, samtidigt som han satt på en kvist och sjöng för mig!! (Visserligen var han väl fortfarande lite omtumlad efter att ha flugit emot min fönsterruta innan, men ändå...)
Åh, jag hade också velat klappa blåmesen, och just allra helst med lillfingret, som ju är bäst lämpat för en sån liten. Fint att läsa om dina upplevelser av naturens små mysterier. Att bo med naturen så nära in på knutarna är uppenbarligen något stort (i det lilla).
Skicka en kommentar