Vi bänkade oss på första raden. En bild projicerades på en stor duk. En bild som ändrades från något oformligt till att frysas vid en tjej med långt hår som doppade fingertopparna i ett ämbar med mjölk. Sen puffade några rökmoln fram. Körledaren satt till höger på golvet vid ett liggande tvättbräde. I höger hand hade hon lysande taktpinnar i olika färger - mycket intresseväckande!
Den ständigt ändrade ljussättningen verkade vara det som de olika skeendena på scenen s a s surfade på - det visuella intrycket var något riktigt maffigt under hela föreställningen, tycker jag.
Alla var klädda i ljusgrått; skjorta och byxor. Varje person hade satt sin egen prägel på dessa enkla plagg; ärmar och byxben var klippta till alla möjliga längder, kortärmat med manschetterna runt handlederna, snörliv i ryggen, halvt klippta i remsor - ja, du kunde finna allt man kan göra för att ändra framför allt en skjorta.
... så vackert när röda bollar kom in och sken med sin klara färg, som kontrast till de gråklädda människorna.
Med vissa mellanrum gick personer, en och en eller i smågrupper, fram till kanten av en lite större ljuscirkel, sträckte försiktigt in fingertopparna eller hela händer in i ljuset. De kände på ljuset, var nyfikna men vågade bara lite.
I pausen blev jag sugen på en leverpastejmacka med en lysande tomatbit på. När jag stod lite vingligt på höga klackar i rätt nya cowboystövlar och skulle slingra av plasten från mackan, sköt faktiskt leverpastejmackan ut ur plasten och rakt upp i luften, för att sen hamna rakt i papperskorgen! Tomaten flög iväg och landade på golvet, en bit bort. Där låg den mycket dekorativt och lyste med sin klara färg. Några människor hade stannat upp och tittat på. -Performance?!
Höjpunkten för mig var när den STORA, röda ballongen dök upp, och fick studsa ut bland publiken - Å, jag sträckte mig så efter den, fick så stark lust att ta i den, hålla i den! Ballongen studsade mellan publiken och kören, och till slut - när jag sträckte mig långt - kunde jag nudda vid den. Den studsade slumpmässigt iväg igen, men så plötsligt! hade jag den i min famn.
Den bländande, härliga ljuscirkeln... mot slutet vågade en efter en träda in i ljuset med hela sin kropp, visa upp sig några sekunder, för att sedan träda ur ljuscirkeln och lämna plats för nästa. Först kom de en och en, sedan två, sedan en igen. 
Oj, inte ett knyst om sången... visst hörde jag kören sjunga, men det visuella intrycket tog överhanden för mig, denna gång. Den som vill veta lite om låtval m m kan gå in här.
När föreställningen var över kom några Rabaldermedlemmar fram till oss (de få som vi fortfarande känner sen vår egen Rabaldertid). Min snabbtänkta väninna sträckte sig mot dem och sa: -Tyvärr hade vi inte med oss några blombuketter, men vi tog med det i annan form, varpå hon pekade på min tröja.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar