Hagestad

Österlen igen. Det var tretton år sen jag var här sist. Då polletterade jag min cykel till Ystad, och styrde allra först min röda Rex mot just detta område - Hagestad, i sydöstra delen, nära Sandhammaren och Backåkra.

Denna gång blev det Tygegården, ett stenkast från Backåkra vandrarhem (där jag övernattade när jag var cykelburen). Här var det tyst och lugnt, medan det andra stället hade varit ett riktigt socialt centrum. Alldeles intill huset betade kor och en jättelik tjur, och ystra kalvar for omkring som jehun. De var kul att titta på medan man plockade och mumsade i sig stora, lite mörkröda körsbär fyllda av sötma.


Nästa dag när solen började värma, var det dags att promenera de 1,2 kilometerna (uppmätt kvällen innan) till den härliga stranden och de svallande, höga vågorna. En sån här ovanlig skönhet höll just på att ta sig över vägen i allsköns ro... En bil var i antågande medan jag fotograferade, det kunde man inte ta miste på, dessutom i rätt hög fart. Med knapp marginal sträcktes en rådig hand ut, tog "huset" mellan tumme och pekfinger och i en tjusig båge fick snigeln göra en luftfärd, och landade mjukt på trygg mark vid sidan av vägen. Med ett skrapande och brakande, och en alltför sen inbromsning dök bilen upp. I rena förskräckelsen inför det plötsliga och starka oljudet kastade jag mig av vägen och blev ordentligt nällad (bränd av nässlor) långt upp på benen. En kille, som stod på ett skateboard som var fastbundet i ett rep efter bilen, hade ramlat. Vilken vansinnig idé att åka skateboard på det sättet!


Jag hade berättat för mitt resesällskap om sanden i Sandhammaren, som ligger nära denna strand. Berättat om första gången jag var på Österlen. Det var när min syster och jag vandrade och liftade runt. Då bodde vi i Sandhammaren, och var naturligtvis nere vid havet. När vi gick barfota i gåsmarsch i den ljusa, mycket finkorniga sanden, hörde vi hur någon/några visslade efter oss (trodde vi). Vi fick för oss att det var några killar som gömde sig i sanddynerna. Varje gång vi stannade och vände oss om, tystnade visslingarna. Och varje gång vi började gå, hörde vi dem igen. Mystiskt. Sen kom aha-upplevelsen. När vi upptäckte att det var när vi satte ner våra hälar i sanden, som nästan var som mjöl, som ett visslande ljud uppstod.

Tyvärr visslade det inte om hälarna på denna strand. Var sanden aningen grövre här? Jag fick ett infall att springa ner och kasta mig i de höga vågorna. Då visslade det! Här behövde jag alltså springa för att framkalla ljudet. Det var kul att återuppleva detta, men jag kom av mig i min häftiga framstormning. Det blev en helt annan typ av bad - jag la mig helt enkelt bara helt kort ner i vattnet i strandkanten, efter mycket om och men. Vågorna var så höga och vattnet var lite väl friskt.