På min kibbutz, som hette Daliyya, lärde jag känna en kille som hette Naor. Han gjorde sin militärtjänst, och var under den perioden knuten till vår kibbutz. Han bodde i Haifa. Jag blev inbjuden dit, och satte mig på bussen. Jag sökte upp Ben Gurion street 18, och ringde på. En äldre kvinna i laxrosa pyjamas öppnade. Jag presenterade mig och sa att jag sökte Naor. Hon sa: "Här finns ingen som heter Naor, men kom in ändå." Jag tänkte: Varför inte? och steg in. Jag blev förd in i vardagsrummet och blev anvisad en plats i soffan, och en flicka, kvinnans barnbarn, tryckte upp kuddar under mina armar, så att jag skulle sitta riktigt bekvämt. Kvinnan var väldigt mysig, och satt i sin laxrosa dress på ett avspänt sätt och konverserade om Sverige och Kanada (där hon hade bott en period av sitt liv). In kom kardemummakaffe, söta bakverk och karameller, en sak i taget, och alltid på ett tjusigt silverfat. Detta var något nytt för mig, att bli behandlad lite som en prinsessa... Samtalet och allt runt omkring var så trevligt att jag för en stund hade glömt bort vem jag egentligen skulle besöka. Jag ringde till Naor, som lite torrt sa att han bodde på Ben Gurion allee 18. Jag avrundade samtalet, tog farväl och gick vidare.
Det byggdes hela tiden nya hus på Daliyya, och det var araber som arbetade med det. Jag lärde känna en av dem, en kille från Nasaret. Jag blev inbjuden dit, och kom faktiskt till rätt adress direkt. Där var det också en prinsessaktig känsla, kuddar kördes återigen in under mina armar, och in kom barnbarnen med silverfat efter silverfat med olika godsaker. Där var alla generationer, och alla vuxna frågade mig om allt möjligt och var mycket belevade. Lite omtumlad var jag även efter detta besök. Silverfaten med karamellerna kommer jag sent att glömma...
1983
Daliyya igen...
